Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1862, sida 3

gen får i hans ögon. Han hade mal inga flera. Han samlade då sina krafter och mans drade bort till apotheket. Wid hörnet blef han ftåenre och sökte fram det gamla receptet, fom ofta bulpit. Han fann det också i fin mydet stora, men alldeles toma, plånbok. Men då han genom glassörrarna såg felt i apotheket, blef han stående utanför, tills alla hare efterhanden gått sin wud. Då han ändtligen gick in för att wisa sitt recept, fann han ingen, som wille expediera honom. Med hatten i hans den och receptet öfwer hattskyaget blef han stående stilla, tills någon wille komma och fråga hwad han önskade. Men tet warade länge, mycket länge, och det war ide att undra på, ty man bare länge fett honom, men ständigt sökt undgå honom. Omsider frågade apothekaren honom twärt: Nå Liunge, ni har wäl i i dag li qvid med er? i Han sammanpressade munnen, fom om han wille nedswälja ett wäldsamt utbrott af den häftigaste smärta, och sade blott: — Nej, men jag har ett recept, min hustru är så eländigt usel. — Sa, få — ja, hör nu på, det der bry mi of inte om; och få wände man honom ryggen, och ingen mille fe honom mera. Med hatten i handen och receptet öfwer hattskygget blef Ten stackars mans nen stående allena, wäntande, som i en olycklig dröm, om det war möjligt, att ban skulle funna wända hem igen, utan att få någon hjelp för fin huftru och fitt barn. Sedan han länge stätt der och många på nytt blifwit expedierade, tog en af proviforerna i förbigående receptet af hans hand, kastade det bort på disken, satte en flaska deröfwer och sade: Se så, der kan det blifwa liggande — skaffa nu penningar åtminstone för portionen i dag, annars får ni inte når got, och det är inte wärdt att frå der och wänta. Och dermed gick han fin wäg, och mannen stod ensam. Omsider aflägsnade ban sig. Michael Klein satt wid sitt stora bord i sin stuga och såg efter de poster, som wid månadens slut woro förfallna till betalning. Han såg upp och stirrade rätt för sig, medan han tyst räknande rörde läpparna, och för öfrigt antog hans ansigte olika uttryck, allt efter de större eller mindre förhoppningar han hyste om kundernas soliditet. Han såg i detsamma ut på gatan, och tet war fom om han med ens blifwit träffad af en knif, ty han sprang upp och ropade hastigt till fin hustru: Säg för all del, att jag ide är hemma, och derpå begaf han fig i ett annat rum och smällte dörren igen efter fig. Kleins hustru wisste ide hwad hennes man hade sett på gatan, men hon hade lärt sig att lyda sin mans wilja. Hon gick också mycket trankilt ut i förstugan, wW AA — lr Att Ääpnnfäalfsa mina sörmåäns fara