Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1862, sida 2

sen af barns rättighet att emottaga det heliga dopets sakrament Ett läsvärdt bidrag till dessa vederläggningar sinnes äfven i Evangelisk Kalender för år 1860, utgifven af Joh Michael Lindblad, derifrån vi med nöje hemta följande vackra verser till sanningens för svar och den nu för tiden så ofta omtvistade frågans belysning, lydande sålunda: Låter barnen komma till mig: En röst från jorden slår mitt häpna öra, en röst från mörkrets nattligt hemska tillhåll: Drif barnen bort, — de tå ej fram till Herren vi dopets helga bad af eder föras. Bort, bort! Vi store ensamt böra döpas. Ilvad är det för en röst? Du Jesu milde, du barnens vin, du helige, du gode, så talte icke du! — Hvad är for anda, som gär igenom tiden, der vi lesva? Det basta, skönaste at allt, hvad menska på jorden kallas, dritver man föraktligt villbaka ifrån Herren, vill förneka de späda små att i hans famn upptagas. Hvad är för ande hos de dystra hopar af menskor, som sig framför alla andra berömma af att vara rätte christne, och dock så litet känna Mästarns lära att de ej veta hur han midt i kretsen utaf de tolf, då dessa sins emellan högmodigt stridde hvem som var den störste?. tog fram ett barn och sade: Sådan mäste hvar menska blifv a att i himlen komma. Ja, eder, — eder jag förvisso säger, om ej J er omvänden, och ej hlixen som detta barn, så kunnen J ej komma uti det rike, jag beredt i himlen.n Hvad är det för en ande då som talar i deras hop, som neka barnen komma till Jesus, barnens vän, den högste, bäste? Har vid en vagga någonsin du suttit? Har da ett barn i dina armar tagit? Har du sett in uti dess klara öga? Har du ej känt att englar hälla vakten kring dessa små; att rummet, der de vistas, ett heligt rum med rätta måste kallas? i Har du förgätit huru Jesus sade: Ve den, som dem törargar! deras englar stå för min faders anlet städs i himlen. Och dessa barn, dem skjuten J tillbaka, dem stängen J från Jesu famn, dem neken J dopets helga bud, — det bad, som Mästarn, då han till himlen for, i näd bestämde att vara lärjunge-utväljningssättet. Så länge sjelf i Palestinas dalar han gick omkring, så räckte han personligt sin hand till dem, som skulle honom följa. Men när han skiljdes från vår jord och uppfor till himlen, hvarifrån hit ned han kommit, Han satte dopets sakrament att vara lärjungakallelsen. Ty den, som döpes, blir dermed vald till lärjunge och invigd till helig efterföljelse af Mästarn. Skall barnet da ej lärjunge få blifva? Skall det ej följa Jesus ock? Hvem eger den fräcka djerfhet till att sådant yrka? En gång, då Jesus gick omkring på jorden, välsignande och kärleksrik mot alla, en skara qvinnor honom hoppfullt mötte: de hade sina små på sina armar ; och ville att den höge Mästarn skulle dem taga i sin famn och dem välsigna. I egen kortsynt klokhet sökte Petrus, och de med honom voro, det att hindra och drefvo barnen bort med deras mödrar. I När Jesus det förnam, då vardt han misslynt I och sade strängt: alIvad är det som J gören? Låt barnen komma hit! Guds rike tillhör ; vjust stdane som dessa. Ja, du gode. du helige, du dref ej barnen från dig. — i Nej, i din samn du upptog dem med kärlek. ; Ämn duåfyller himlen just med dessa; i det veta mödrar väl, som bittert gråta