Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1862, sida 3

höras. Tåget stannar norr om kyrkan. Presten möter detsamma, fom uthöres endast af trenne led. J det första Elins fader, i det andra hennes fästman och i det tredje Olof Björnson. Jngen sång högtidliggör den dystra akten. När hon är jordfästad skingras de personer, som beledsagat sjelfmörderskan till sista hwilorummet. Grafwen igenmyllades och af en gemensam impuls stanna de trenne män, som i tiden älskat henne mest, kring densamma. — Ser du, Olof, säger med tårlös blick och dof ton den olycklige fadren, fer du honom fom är ber klaganswärdare än både du och jag. Warom barms hertige såsom wår fader barmhertig är, förlåtom honom. — Jag har längesedan förlåtit honom, swarade Olof. Dagar kommo, dagar gingo, gräset wäxte öfwer Elins graf. Men glönmskan lade ia ide öfwer de hjertan i hwilka hennes bild war fästad för alltid. Af de gerningar som upptagas under namn af förbrytelser finnes vet ingen, öfwer hwilken menniskorna, ifynnerhet den ringare klassen, uttalar en få hård dom fom öfwer sjelfmord. Wi förswara wisserligen icke en handling som alltid är ett bewis på bristande kraft och förtröftan. Men wore det oss gifwet att blicka in i det innerst fördolda, så skulle wi måhända upptäcka tankar, känslor, rörelser och begär ännu fördömligare, men som dwäljas i mångas bröst, på hwars grifthög en gång uppreses en lysande mins neswård. Elin, hon fom i lifwet war socknens fagraste tär: na, hade un förwerkat sin ewiga salighet. i Som en osalig skugga irrade hon i skogen fom