Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1862, sida 3

Bengtson har flutit till min strand. Jag har uppe tagit henne. Jag har henne hos mig. 3 detsamma går Erik förbi, han uppfångar Olofs sista ord. — Hwem har du ho8 dig? frågar han doft. — Elin! swarar han det han riktar en föres ! brående blid åt siu fordne medtäflare. Clin, Clin! utropar han. Har du henne? Af förbarmande tag mig med dig! Låt mig fe henne eu enda gång! — Hwarföre skulle jag förbarma mig öfwer en edsbrytare? fade han. Jag bad dig ej om annat, än att du skulle wara god emot henne, wårda henne wäl, du lofwade det heligt, och du . . alla weta du är skuld till hennes död. En mild röst inföll förebrående: — Hwem skulle tro att den oförwitlige Olof Björnson wille lägga sten på börda? Olof ser sig om. Thora står framför honom. Först betraktar han henne, sedan den djupt för krossade ynglingen. Han räder den sednare handen. : — Förlåt mig, Erik, jag war hård. — Nej, du war rättwis, ty mot en sådan usling som jag, kan ingen wara för hård. Baronen säger nu sina tankar i anseende till de anordningar som böra widtagas med det återfunna litet, och hemmansegaren lemnar bugande den ffuggrika gårdsplanen i det han än en gång sträcker han ven åt Erik. Wändande sig till Erik säger Thora: — Jag skall ändå knyta hennes krona. Sex dagar sednare träder ett liktåg genom den port, som leder till församlingens kyrkogård. Grön trans och krona äro fästade på kistan. Jnga klockor