Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1862, sida 3

svenska jagtlagstiftningen, som synas vara väl värda att uppmärksammas af våra sammanträdande sänder Förf. medgifver till en början att den hittills gällande jagtstadgan af den 13 April 1808 är byggd på riktiga grunder, men att flera misst.g och uraktlåtenheter i densamma skett, hvarföre hon ej uppfyllt sitt ändamål. Enligt jagtstadgan losgifvesandjagten den 1 Juli samt skogssogelsoch rapphönsjagten den 1 Augusti, hvilka tidpunkter ej äro ändamålsenliga, enär åtminstone andoch rapphönsungar då ej äro fullvuxna i öfra Sverige, hvarföre antingen två tidpunkter böra bestämmas, en för södra och en för mellersta och norra, eller ock beräknas efter de normala förhållandena i mellersta Sverige, då den 12 Juli och den 24 Augusti vore de normala data för denna jagts medgifvande. IIvad skogsfogeln beträfsar torde den förut bestämda tiden vara lämplig. En påfallande uraktlätenhet i jagtstadgan är att bäfvern ej blifvit fridlyst, — i stället har detta djur, löjligt nog, blifvit upptaget bland skadedjuren Att han för närvarande finnes i högst ringa antal, borde vara ett så mycket kraftigare skäl till återstodens skyddande. Härför talar, utom det naturhistoriska intresset, hans betydliga ekonomiska värde, som för en fullväxt uppgår till 75 a 100 rdr. I Norges nya jagtlag är han alldeles fridlyst. Likaså har haren, i fordna tider skyddad, genom 1808 års jagtstadga, blifvit ansedd som rofdjurens vederlike, enär han under ingen tid är fridlyst. Till följd af hans afvelsamhet kunde han vara den i ekonomiskt hänseende mest betydande artikeln i jagtnäringen, men är nu en underordnad, tillgången derpå i Sverige uppgår numera också endast till en tiondedel emot i Tyskland, i förhållande till ländernas storlek. Artikelförf. påkallar vidare lagens skydd för vakteln, som under de två sista årtionden spridt sig till hela mellersta Sverige, samt för enkla och dubbla beckasinerna, hvilka under lektid äro lätta att komma åt och till och med att utrota på en plats. Dubbla beckasinen lefver dessutom uteslutande af larver, hvilka pläga anställa skador å gräsrötterna. Skyddar man beckasinen, så skyddar man ock med detsamma ängarne från den s. k. gräsmasken. — Den rärvarande tiden, slutar sörf, är mer än en föregående fallen för att taga vara på det lilla, detta med rätta, ty ur det lilla växer det stora. Förr hushållade man mindre med de naturliga rikedomarne, skog och villebråd, emedan man ansåg dem outtömliga; erfarenheten har dock visat, att inga tillgångar förslå, ifall de förfaras. Jagtnäringen ligger ännu nere, den är en obetydlighet mot hvad den kunde vara Dess upphjelpande beror ej blott på lagstiftningen, äfven på detta område fordras omsorg och bemödande af dem, som idka näringen