Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1862, sida 3

— Nå få sörjer iag ej för det, jag får nog flicka ändå. Fast Clin redan war på laudbacken undföllo hen ne icke de af honom uttalade orden. Nu lemnade han äfwen båten. — Farwäl Elin, en kyss till afsked. Undandragande sig hans omfamning, gick don ensam uppåt gårdsplanen då far och fästman rodde tillbafa till andra ftranden. Wildt hängaf fig Erik, för att förlora hwarje skymt af minne, få åt dansens, fom dryckenskapens, nöjen. Gillet fortfor tills andra morgonen. Just som klockan slog 3 gick Erik upp på en liten kammare der han föll i djup sömn. Wid sextiden waknade han. Det war mörkt i rummet. J rummet under honom pågick dansen som bäst. Aldrig hade ljudet af någon violin förefallit honom så skärande. Han stoppade fingrarna i öronen för att tillsluta dem för dessa missljudande toner. Minnet återkom så småningom och med detsamma de mest qwalfulla känslor. Han tände ljuset. Nu inträdde Benatson. i — Fader, fan j förlåta mig? Jag wet att jag brutit mitt löfte, men det war blott en gång, en enda gång, och nu swär jag wid min salighet att jag aldrig för en ölbägare till mina läppar och icke heller tar min fot ett steg till dans så framt ej Elin will dansa med mig. Far, tar j Elin ifrån mig, så tar j lif och lycka och äfwen salighet ifrån mig. — Så lät det ide i går. i — J går mar jag ej mid mina finnen, fäger jag er. — Jag ger intet löfte förrän jag talat wid Elin. och hustru min. (Forts.)