älven anlag Ior Konst, SårskIIGI 101 måI leri och musik. Flera musikaliska kompositioner af honom, blefvo tryckta, och senare uppfördes i London en opera, som han komponerat. Utrustad med manlig skönhet, förvärfvade han sig snart en lika så utmärkt färdighet i alla ridderliga öfningar. Då prins Albert 1840 kom till England och blef den tre månader äldre drottningens gemål, var ban ännu blott 20 år gammal. . Redan före sin förmälning erhöll han titeln af kongl. höghet, fältmarskalksvärdighet, Bathorden o s. v. Derefter hopade sig på honom utmärkelser af alla slag. Han blef hedersborgare i. London, fick titel af Consort of Her most gracious Majesty, blef kansler: för Cambridges universitet, medlem af, hemliga rådet, öfverräntmästare för Cornvallis och Lord Wardein för tenngrufvorna, m. m. Ehuru han nu från flera håll förklarats hafva varit, vida mer än drottning Victoria: sjelf, den i engelska monarchiens egentliga cen-. tralpunkt, till följd af sina öfverlägsna personliga egenskaper och, ehuru sir; Robert Peel, då han 1841 blef premierminister, ej gjorde någon skilnad j mellan honom och drottningen, utan behandlade dem såsom samregenter, visste dock prins Albert med en högst sällsynt takt och klokhet att så väl och anspråkslöst utöfva det inflytande han egde, att ej ens de misstänksammaste någonsin kunde med skäl förebrå honom att hafva missbrukat sin ställning. Äfven den radikala tidningen Morning Advertiser, som slutligen ensam fortfor i sin fiendtlighet mot prinsen, ursäktar sig nu dermed att samtiden sällan fäller öfver de lefvande en rättvis dom och erkänner hans förtjenster. Han gjorde aldrig sitt inflytande gällande till förmån för en person eller ett parti, och förstod att slutligen vinna hela nationens odelade tillgifvenhet och högaktning Dertill bidrog ej blott, att han så väl uppbar sin värdighet såsom den kongl familjens öfverhufvud och med christlig visdom uppfostrade sina barn, som det stora nit, hvarmed han omfattade en mängd allmännyttiga nationella frågor och företag. Hans äktenskap skall halva varit ett bland de lyckligaste. Den vigtiga politiska verksamhet prins Albert utöfvade, har först nu efter hans död blitvit känd. Engelska tidningar förklara honom nu hafva varit hufvudrepresentanten för den visa och aktningsvärda politiska skola, hvars mästare konung Leopold af Belgien är och alla öfverensstämma i att beklaga, det England nu förlorat sin visaste och ädlaste adoptivson. Sjefva Times, som så ofta med bitterhet angripit prinsen, sörklarar nu att nationen erfarit den största förlust, som någonsin kunnat drabba henne, och säger vidare: För den upplysta politik, som förlänat drottningen den ärofulla utmärkelsen att hafva varit den mest konstitutionella suverän ; detta land någonsin egt, hafva vi att: tacka prinsens visa råd, hans utmärkt sunda förstånd och hans bepröfvade ärlighet Times skildrar honom derefter såsom den trognaste make och bäste fader, och tillägger derpå: Och dessa ord äro här icke blott vanliga fraser. Vi endast erinra om ett förhållande, hvars sanning är väl bekant och med tacksamhet erkänd utaf hela engelska folket. Det var en sällsynt lycka, att drottningen skulle i en tjuguårig yngling finna en man som den plötsligaste och mest oväntade upphöjelse ej förmådde göra uppblåst, hvilken alla frestelserna af ett lysande hof och en luxuriös hufvudstad ej kunde förföra, som höll sina besvurna löften med obrottslig, aldrig svigtande trohet, och äfven i ungdomen beherrskade passionerna Men ännu sällsyntare var det, att drottningen i den obepröfvade ynglingen fann en