Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1862, sida 3

är stugan min helfärdig. Jntet fattas, du måste se den. Kom innan solen dalar. — Sa, jag kommer, när far eller mor kommer hem. Du fer ju att ingen själ är här mer än jag; icke fan man lemna hus och hem olåst; och i alla fall will jag först klippa ned min wäf. — Du får ej wara så omöjlig. Stående bakom henne, lade han sina armar kring hennes hals och stal en kyss från hennes läppar. — Stjäl du, det war fult. Till straff ger jag dig ej godwilligt någon kyss i dag. Sätt dig nu, me dan jag flår i de sista slagen. Han satte fig på en ftol bredwid henne. — Aldrig har du warit så långsam, fom i afton. Men för att fördrifwa tiden skall jag tala om en historia för dig. Minnes du, när wi första gången som fästefolk gingo ifrån kyrkan öfwer Brudfjellet, och att wi då talade om spökelse och andesyner? — Ja, det minnes jag wisst. — Du wet att Medström, skräddaren, som bor i Brotorpet, äktade i wäras en rik bonddotter, sedan han öfwergifwit den stackars flickan fom wid nyåret blef mor till hang barn. — Den fattiga Marie, fom war få snäll med att sy kläder? — Ja, hon dog af sorg öfwer hans otrohet, och i Söndags tre weckor sedan jordades hon; och wet du att flera personer, deribland ungmor i Wallås, har mött henne nattetid spatserande öfwer Brudfjellet. — Huru kunna de möta henne, när som det heter: ingen klok mennifta går öfwer Brufjellet få fent. i — Den unga hustrun måste besöka en sjuk mor,