Norrländska Korrespondenten – 22 januari 1862, sida 2

Företeelserna med anledning af frågan om kyrkoherden Hallins afsättning. (Forts. fr. föreg. n:r.) 5. Man befattar sig också med lage tolkning och synes derwid wisserligen er fänna, att ännu gällande Swensk fyrkos lag kräfwer den prests afsättning, bwils ten ide blott hyser och uttalar, utan ins för sjelfwa församlingen förkunnar met kyrkans bekännelse stridande läror. Att denna lag, ehuru hällande, ide borde tillämpas, utan genast afskaffas till före mån för en obegränsad lärofrihet, faller naturligtwis af fig sjelf; bet fan emedlertid ide förnekas, att ven finnes. Men säker är man i alla händelser derpå, att det är fullkomligen lagstridigt och ett påhitt allenast af hierarkist förföljelselusta, om den prest afsättes, hwilken wäl icke kan öfwertygas att inför församlingen hafwa prerikat wilsefarande lära, men som dock officielt inför wederbörlig förts lig myndighet erkänt och widblifwer, att han beträffande den christliga trons hufs wudsaker hyser en helt annan öfmwerttgelse, än den, hwilken Han på grund af sitt embetes ed är skyldig att meddela åt sin församling. Att en sådan prest qwarblifwer i embetet och, för att undgå collision med fin öfwertygelse å ena sidan och lagens bokstaf å den andra, undmis fer att widröra be af honom bestridda läropunkterna, finner man wara fullfome ligen i fin ordning. Utgöra än dessa läropunkter, enligt kyrkans uppfattning, hjertat i christendomen, och funna de fås ledes ide förbigås och ignoreras, utan att sjelfwa lifspulsen afstannar i ret INT rosystem, fom af kyrkans tjenare bör medrelas, oh utan att med detsamma hela lärosystemet i hwarenda sin vel blif: wer ett annat, än det efter kyrkans mes ning skulle wara; få betyder i alla fall allt detta ingenting. — Gör man då af här antydda grundsatser en konseqvent allmän tillämpning, så följer oemotfägs ligen, att man öfwerhufwud måfte anfe hwarje embetsman wara lagligen befos gad att fortfarande behålla sitt embete, oaktadt han icke will eller af werkliga eller förmenta samwetsskäl föreger sig ide funna werkställa sjelfwa hufmudfar fen af det, fom hang embete af honom fordrar. Wi hade werkligen ide föres ställt of, att den offentliga pressen, denne wäktare af allmän rätt och sannina, skulle i renna del hysa så mergörliga och efs tergifna grundsatser. Meningen är wäl ide heller, att en sådan esteraifwenhet öfwerallt skall anwändas. Meningen är wäl, att endast statskyrkans tjenare skola få njuta af denna eftergifwenhet, och att ———— —— —