Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1862, sida 3

men, hwarunder makten slyldrade gewär Platsen deromkring war wid denna tid tätt fylld med åskådare, mestadels af ar betsklassen. Äfwen fruntimer syntes ter i mängd, somliga med barn! Många bare stigit upp i ätdon för att funna fe bättre; en mängd hade för samma än damål tlättrat upp i träden. Det torde ingalunda wara för högt räknadt, om man antager att de församlade utgjorde 4 a 5000. När wagnen nalkades uppsteg fonun: nens fogat hr von Schoultz på fhavot ten. Starprättaren Hjort war der förut med fina biträden. Wagnen fördes ända fram till spetsgården. Sedan de öfriga åkande stigit ur, gick äfwen Göthe ned derur och omedelbart derifrån upp på schavotten. Det skedde med säkra och raska sten. Uppkommen gjorde han en djup bungning för fogaten, tryckte verefter fängelsedirektörens och slutligen fånge predikantens hand. Härefter lade han ifrån fig fin mössa, tog af fig den mörka rod, fom ban haft på fig, och lade den öfwer barrieren fom omgaf schavotten, tog likaledes af sig wästen och lade den på samma ställe, knöt af sig den långa hwita halsduk, fom han hade om hals sen och uppknäppte stutligen bak i nacken den med öppning i ryggen försedda skjorta fom han war iklädd. Fångpres dikanten Afzelius erbjöd fig nu att knyta den hwita halsduken såsom bindel för hans ögon, men Göthe förklarade, att detta ide behöfdes, och gick med öppna ögon fram till stupstocken samt föll ver på knä. Fångpredikanten lade härwid delinqventens rock öfwer hans nästan blottade rygg; derefter läste han mwälfignelsen öfwer honom, Delinqventen, fom sjelf lagt fig ned framstupa öfwer ftupstocken, jemkade under wälsignelsen med ett par rörelser sin hals i ett passande läge. När wälsignelsan mar läst syntes en blixt och hördes i samma sekund ett doft ljud. Exekutionen war gjord. Personer som sett Göthe under hans sista tid ha beskrifwit honom såsom i högsta grad moralislt förslöad. Han hade i ungdomen, då han förflyttades från det ena stället till det andra, öfwerallt fått mycket stryk och blifwit agad för nä stan allting och aldrig erfarit några tecfen af ömhet och wälwilja. Hans hjerta hare härigenom blifvit tillflutet för alla, tills det hade kommit derhän att han ida hyste känsla för någon annan än sig sjelf. Nägon uppsåtlig förhärdelse eller brutalt beteende i förhållande till sin själasörjare hade han nu icke wisat, såsom ret blifwit utspridt. Endast då fångpredikanten meddelat honom att hans nådansöfan hade blifwit afslagen, och att han skulle komma att dö i början af detta år, skedte ett undantag. Han förs klarade att han ide more färdig att dö och att han behöfde mycket längre tid att blifwa beredd dertill, och på den honom gjorda erinran, att han sjelf hade lemnat sitt offer ingen beredelsetid alls, fmar rate han ett häftiat ord. Eljest hare han, som sagdt, förhållit sig lugnt.