Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1862, sida 3

ligga stilla, icke stormen att tystna, således ej bröstet att icke göra ondt. Jag wet nog huru wäl du menar. Och ide will jag fly bort från dig, derför att du, utan att wilja def, gör mig mycken wånra. Men om jag blir sjuk och dör, rår jag derför? Och om få sker, stackars far, hwad har du då för gjädje på jorden när du i din wälmening tillredt Elins graf. Gers na skulle hon för ett ögonblick wilja öfwerge fin himmel för att säga: Sörj icke, jag har bättre ver jag är. Elin war häftigt upprörd. Hon talade hwad hennes för stunden exalterade tillstånd ingaf henne. Böjningarna i hennes röst, den själfulla bönfallande blicken trängde genom merg och ben på den hederlige bonden, då plötsligt ett sagta buller kom dem båda twå att wända sig om. Erik stod framför dem. — Jag har hört hwart ewiga ord j och Elin talt er emellan; war barmhertig, skänk mig hennes hand. Ni hör, att jag redan har hennes hierta. — Nå, så i Guds namn, tar henne då, men gör tu ej henne lycklig, få skall du på den yttersta dagen derför a swara mig inför Gud. — In, fader Bengtson, det fall jag. Om jag, jom andra, någon gång glömt Herran, fi fall jag aldrig från denna stund glömma honom; jag ffall minnas att det mar han som bewette ert finne att uttala de wälsignade ord, fom nyss gingo öfwer edra läppar. — Sa, Gud signe er sar, sade flickan, smygande sig intill honom. Erik, icke sannt, du blir ju honom den ömmaste son? — Su, få wisst fom jag önskar ärfwa Guds rite Bränwinståren afswärjer jag från denna stund. (Rorts.)