Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1862, sida 2

Elin på Prudsjeslel. Episod ur folklifwet. I. Wårt land år rikt på sägner, poesi och natur stönheter, och särdeles i bergstrakterna genljuder fån: gen på folkets läppar. Det underbara anslår naturdarnens lifliga fantasi. J skogen, på fjellarna, på sjön tro de fig förnimma anderöster, ej wetande att vessa måhända uppstiga ur deras egna hjertan. Norra delen af Dalsland eger den meft ftorartade natur, och tär det dit mi taga of friheten föra wåra läsarinnor. Det få kallade Brudfjellet, hwars namn grunrar fig på en tradition, börjar mid ett hemman, fom efter detsamma erhållit benämning. Bergets ena wägg stupar lodrätt ned i en af provinsens wackra sjöar, den andra är beklädd med en tät furuskog. Hemmanet Brutfjellet är bygdt fom en herre gård med fina twenne wåningar höga och med tegel: ; tat försedra hus. En mängd olikartade löfträd om: gifwa byggnaden och närmast densamma sluter fig en liten wäl ansad trädgärd, der ett mångskiftande rosenqwarter tillkännagifwer att en lejwande blomma egnar det en trogen omwårdnad. En rif bonde är egare af denna lilla täcka tandts gård. Stolt öfwer sitt hemman, är han dock ännu ftoltare öfwer fin hustru och sitt enda barn. Hans maka är den raskafte, dugligaste, ärbaraste qwinna, och hans rotter den wackraste flickan i socknen.