Tjenarne inträda, en piga och twenne drängar artigt hälsande på sitt mansr, på husbonde och matmor. Troligen har Elin under sina göromål i köket hört deras steg, ty nu träder hon in, bärande ett stort grötfat. Elin är wärd det namn, hon bär, af socknens wackraste tärna. Hennes wext, hwarken under eller öfwer medel: måttan, är fin och smidig. Hennes här ljusbrunt, mjukt och glänsande, hennes ögon blå, fom en moln: fri himmel; något mildt, ljuft och swärmande läser man i dem. Med mördnad helfar hon fin far, med en hjertlig wälwilja busets tjenare. Man sätter fig kring bordet. En graflik tystnad råder, fom ingen wågar bryta, när icke husbonden dertill ger signalen. Måltiden är slut. Bordsbönen är slut. Fadren yttrar: — Aftonen är wacker, Elin, låtom oss byta några ord, men icke här inne i stugan, utan antingen i trädgården eller wid sjöstranden. — Wi skola gå dit wi äro mest ostörda. — Det är bland löfträden nere wid stranden. De följas åt utom hus. När de komma till den af fadren anwisare platz fen, utropar Elin: — En bänt och en grönmålad bänk, det är . . . rodnande afbryter hon sig sjelf. — Du menar att vet är mifter Eriks werk, säger han med en flickans öron missljudande ton. — Far, du är allt för god, allt för fann, för att tala smädeligt, lägg bort jådant och war nufom alltid mild och god emot Elin. — När war jag annat?