Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1862, sida 2

— De komma nog, men jag gick litet förut; jag will tala med Elin. Hwar är hon? — Hon är köket och kokar gröten. — Jag skall wänta, säger han, liksom wid sig sjelf, tills wi ha ätit och godnatt är sagdt. — Hwarmed will du wänta? — Han är så enwis den der Olof, men en bra karl är han, och ett wackert hemm:an har han och rummen herrskapsgranna, grannare än wåra. Men allt det der är småsaker, det bästa är att han fruts tar Gud. — Och det mwärfta är, menar modren, att Elin håller en annan kär. — Ja, så är det. Bengtson runkar hufwudet. — Twinga henne icke, säger modren med bedjande ton. ö i — Erik, fon af smeden Nils Jesperson? ö Dyster sätter han sig wid fönstret, i det han med ena handen stryker håret ur pannan. — Jag wet, sade hon suckande, huru det kännes att stå i brurstolen och lofwa kärlek i nöd och luft åt den man knappt til att fe skuggan af; jag hade nyss läst fram mig, när man twingade mig att gifta mig med den rike Lars Johanson, men wår Herre sjelf löste bojan. Herren förlåte mig att jag ej söride honom. Må han ha fröjderikt, der han nu är. Annat tändes det i hjertat då jag stod bredwid dig; presten hann ej föga de wälsignare orden, få hastigt, fom jag eftersate dem, och fan du föga annat än att jag t nitton år ömt och troget hållit hwad jag då lofwade? Räckande henne handen, swarade han: i i — Har jag ide alltid sagt för hwem fom mill böra det, att du är makalös?