Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1862, sida 2

Elin wandrade i sin mers fotspår, och ofta hör man fader Bengtson säga till den sednare. — KHuru ftall jag nog kunna tacka dig, qwinna, för flickan du mig gifwit? Wi skola wara rädda om henne och icke kasta bort henne till den första friare, som kommer. Och många friare komma till Elin. Men blott på en enda af dem fästade hon sina stora blå, sköna ögon; en ung man, son till en af smederna på det närbelägna bruket hade för längesedan bortröfwat hennes hjerta. Erik, endast 22 år, war en wacker, frist och hurtig yngling; om wintern snickrade och täljde han, och om somrarna arbetade han raskt på åter och äng. En hemmansegare i ti tratten, Olof Björnson, hade begärt skön Elins hand. En sommarafton inträder i sin boning fader Bengtson, en fyratioärig man, storwert och ståtlig, med en blick så öppen och klar som den blåa bölja, hwilken badar stranden, på hwilten Brudfjellet är beläget. Mor är ensam i den prydliga stugan, der en wiss der i församlingen mindre wanlig lyr för: råder sig. Ett hwitt och rödt omhänge, wäfdt af Elins händer, omger den stora sängen. Soffan är klädd med bomullstyg, stolarna prydligt målade. Allt, från det minsta till det största, eger sin gifna plats. Owällswarrsbordet är redan dufadt. Endast grötfatet saknas. Tallrikarna, med fina metallskedar, äro reran framsatta. — God qvuäll, far, helsar mor Brita, kommer du så ensam? Jag tänkte att wåra tjenare skulle följa dia hem