Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1862, sida 2

— B—7— — —— g—— till henne? Men förlåt mej, ffulle inte några af de der plåsterlapparna funna tas bort? . . . hon fänner säkert inte igen herrn . . — Ty wärr kunna de ännu ej ta8 undan på en wecka. — Låt vem fitta då . . . men fom herre, fom in till min stackars Clara! — Och, torkande tårar ur fina gamla ögon, förde mig gubben Plank in i ett mindre rum, swagt upplyft af en lampas matta ffen. Hwilken syn! På en fnöbwit bädd, der broderier och rika spetsar förrådde en mer än manlig proprete i den wägen, hwilade Clara, med det feberaktigt blo8fande, fföna anfigtet, wändt utåt rummet. Ögonen mos ro halföppna, bröstet flämtade och feberfantasierna woro i full gång. Jag nalkades tyft till hennes Hufwudgärd, lutade mitt hufwud intill hennes och hwiskade: — Glava . . länner du igen Ludwig? De halföppna ögonen öppnades nu Helt och håls let och stirrade länge på mig. CSlutligen strök hon med handen öfwer min panna och log. — JJ bewars nog lkänner jag igen dig . men hwarföre har du satt proflapparne på brudklädningen i pannan? . . der har du en röd... den will jag inte ha .. der har du en swart... hu! få fwart fom en likkista . der har du en hwit . . . den ffa wi ta utaf. . hwitt ffa det wara till min brud ffrud .. hwit klädning, hwit slöja, hwita rosor och hwit krona och krans ... hwitt, hwitt, hwitt, hwitt, hwitt ... åh Ludwig hwad jag är sjuk! utbrast hon ändtligen och slog sina runda armar kring min hals — och hwad jag häller dej kär — tillade hon, med en suck, så djup som hade det warit hennes sista. Jag förgäter aldrig detta ögonblick i mitt lif.