Norrländska Korrespondenten – 8 januari 1862, sida 3

flyger och far, hela kodiljen! ... Nå, hwad är tet här för kråtfötter nu då? utbraft jag, halft förtmiflad och öppnade sista brefwet, det utan poststämpel. Men huru beskrifwa min förwåning, när jag genom stafwade följande med dålig Hhandfiil sammanskrifna rater: . Herr Notarien Blom! Fast jag ej haft äran fe H. H. mer än ett par tre Gånger på Tinget i Sollefteå anhåller jag få mycket att H. H. mille Så fort Hällfan tillåter hes tra mig med en Wisit, och ett Samtal om en Fråga som Sutre8-Serrar oss begge Twå. Med ödmjukaste Högaktning har äran teckna H. H. Wänskapsfult Nils Plank. — Nils Plank! ... Claras far . . . det bör: jar dagas ... jungfru! — skrek jag allt hwad Tun: gorna höllo — jungfru! ... hör hit der någon . .. juusnegefereun! — Hwad står på? ropade min uppasserska nerifrån — sitter elden i åsarne? — Sig till att jag får min räkning och spänn genast för en häst att skjutsa söderut! Efter wederbörligen uppgjorda affärer, fatt jag en timme sednape i en snäcksläde och ilade ner öfwer den tillfrusna Ångermanån i friskt traf. Aftonftjernan framglimmade just på det klara firmentet, när jag körde in på gubben Planks ståtliga gård. Sjelf stod han på bron och wälkomnade mig. — Mycket wälkommen, herr notarie — yttrade han, med hjertlig, men som det föreföll mig, något sorgsen ton — och serskildt får jag tacka för att herr notarien utan dröjsmål efterkom min önskan. Gud låte nu ankomsten wara i en lycklig stund! (Forts.)