mAm EEUU 41 VYER pu Decll ITC domen. Far fade wisst altid: Nog och spara fan långe wara!, fud och dus går tomt hug; men att Det skulle komma få hastigt och oförwäntadt, — och frun fom ar få god! — Inger började att snyfta. Men öfmwergifwa frun, fe vet gör jag ide, det fan jag ide; jag år ung od) stark, jag fan sträfwa och arbeta. Tod du trogna, lilla Jnger, i nöden lärer man fånna fina werkliga wånner; men få ida är det lif wål ide. Ö—ch Margretha beskref för henne gården med det wänliga utseendet wiv den klara blå fjön och den stora ffogen; och Inger torfade tårarne bort och fann att de snarare woto att afundas an att beklaga, och då hon blef ensam sjöng hon få högt och få klart, att det hördes ut till kokerskan, fom inom fig tänkte: Sädant elakt fråf, nu glåder hon fig öfwer att herrskapet kommit i elände och att jag skall mista min fondvition. Nåfta dag resse William; han war lugn men all: warligt stämd. — Jag öfwerlemnar allt åt dig, Margretha, sade han; styr och ställ fom du finner för godt. Farwål, min trofasta wän, farwål. — Kom snart igen, William, Gud wälsigne och beware dig. Farwal, min älskade, mitt allt. Hon såg ut genom fönstret efter droskan tills den förswann derpå sprang hon in til Inger. — Nu skola wi taga ut alt hwad jag fan und wara; det kommer ändå att gå till pengar; blott den blå sidenklädningen, fom min man tyder få mydet om, will jag behålla, för reften är min utstyrsel från prestgården bra nog. Sedan skicka wi en del af möblerna att säljas; en del will jag behålla, ty jag ämnar inrätta ret få hyggligt och wackert på Lindebakke, att min man ide skall sakna den komfort och trefnad, han år wan wid. Margretha gick af och an i rummen, med tankarna upptagna af att utfundera hwad fom kunde unde waras och hwad fom borde behållas, dä öfwerste Höeg trådde in. Han såg med öfwerraskning på hennes blomsttande finder och det lifwade utttycket i hennes ansigte och utbröt med tillfredställelse: — Od har ryttet nu fom ofta gjort en mygga til en elefant. Man har berättat att Williams hela förmögenhet gatt förlorad. Jag skyndade strart hit för att erbjuda min hjelp få widt jag förmådde; men det gläder mig att den ide behöfwes. — Jag tackar er of hjertat, den fom hjelper slraxt hjelper twå gånger; men med Guds bistånd komma wi ide att behöfwa någon hjelp, ehuru ryktet wisserligen i det närmaste talat sanning. Hon bad honom taga plats oc) omtalade för honom utan förbehåll hela ställningen, fin stämning och fine planer för framtiden. — Nu skall nt förftå mig, bästa onfel, då jag säger, att denna olycka, fom werlden kallar det, förefoms mer mig fom mår frälsning. Wi lefde en få mallig och somsös tillwaro, fom blott gammalt solk wid siit ufd anton efter en wål tillbragt nyttig lefnad borde hafwa lof alt tilbemga. Wi kunde wisferligen, och bor de såkert edsa, hafwa skapat of pligter, ide blott njutit utan odså werkat; men wi förstodo det ide och få dere före tacka Gud, för det han fört of ifrån denna wållefnad, fom få småningom skulle ha förstört of både til frorp och sjal, att han i fin nåd twungit of til arbete; ty utan aidete år hwilan ide behaglig. — Det är en låttnad för mig att William nu år borta; det skulle ha pinat honom att fe fremmande folk gå här och föpflå om wåra tillhörigheter och huset få fmåningom blifwa tomt. Nåc han nu kommer tillbaka hoppas jag ha allt i god ordning ute på wårt fåra Lindebakke. Det första jag mill göra år att afskeda wårt folf, utom en flicka som följt med mig från landet, och det skall jag göra ånau i dag; jag betalar med nöje kostpenningar och lön; Det är en smäsak mot det hår enormt dyra hushållet, Ofwersten såg med wånlighet och deltagande? på henne, han fann henne få god, få förnuftig, få wacker; han lyckönskade nu William tid hans wal, kanske icke utan en wiss hemlig belåtenhet under nuwarande oms stäåndigheter, att det icke blifvit något parti af mellan hang dotter och den unge mannen. — Ect handlingssått och hela er uppfattning af förhållandet gör er stor åra, min unga kusin; ni har en ådel och modig fjäl, och jag skulle anfe det för en stor heder för mig, om jag kunde i Williams frånwaro wara ett stöd för er. Och den stolte gamle officern tog wördnadsfullt Den lilla jutska prestrotterns hand och förde den tid fina läppar. Koferskan fick hwad henne tillkom, hon war förs argad, neg stolt och gick sina färde, knappt hade hon lemnat huset förr än lita Juger sprang ut i föket, der bon förut icke hade fätt wisa sig; hon tittade under bord, vi hyllor, i spislammare och kryddskåp; det war få roligt, nu skulle hon reaera Her