Af Förf. till 7En ung flickas Hiltora. (Slut fr. no 99). Och Margretha sände hjelp till te behöfwande, som hon såg omnämnda i tidningarna; men det gjorde henne icke på långt när den glädje, som när hon for: dom gaf mycket mindre; ty då hade det warit en upp offring; hon hade sjelf måst umbära, för att kunna hjelpa andra, och hon hade lärt känna dem hon halp. Dagen war ofta temligen lång, ehuru de hade få många förströelfer; hon fatt och broderade en Kins stol med röda och hwita rosor och bofqwistar, och få tänkte hon på huru mycket gagn hon fordom gjort med desja händer, och huru dyrt det arbete war fom hon nu förrättade med dem. Likwäl kämpade hon modigt för att få makt med fin nedslagna sinnesstämning och wara lycklig; och William trodde att hon war det. Den sommarn war mycket het; Margretha drömde om de skuggrika gångarna i prestgårdens trädgård, om lusthufet af lindar, om den stora eken och den fredliga kyrkogården. Lilla Jnger drömde om den swala qwarndammen med sina skuggande pilträd, om sina slägtingar och wänner; der hade hon warit känd och afhållen; men här... Hon tröstade sig emellertid något wid tanlen på sina wackra nya tläder; stada blott, tänkte hon, att ingen der hemma kan få se mig. — Du fer litet blef och matt ut i dag min Mar gretha, fare William en dag, i morgon föra wi ut till Lindebakke; det skall säkert uppfriska dig, men då få wi stiga tidigt upp. Ja det friskade upp henne att inandas den swala morgonluften, att fe de gröna filten, de många dor tande höstackarna; det war riktigt herrligt, och ju längre de kommo ifrån staden, desto mera herrligt förekom henne allt. Hon nästan tyckte sig känna igen de små hwithåriga barnen, som sutto på kanten af landåmwiägdgropen och bundo kransar af blåklint: eller den unga mjölkflickan med sina spannar, på hwilka beslaget sken som silfwer; eller flickan, som satt på grinden och fticfade på en stor strumpa och neg ända ned till jorden för dem; till och med den lille argsinte hunden, fom bjäffande sprang efter wagnen, tycktes wara bekant: och spetskrämaren, som sträfwade framåt, stödd på sin knöliga käpp, medan wärmen och bördan i föres ning gjorde honom wägen tung, war fom en gammal wän; men det war han werkligen också; han stannade och tog hatten af, och ett utrop af glad öfwerraskning undföll honom; det war gamle Berthel, fom hon ofta handlat med och då alltid trakterat. De rullade genom den ena byn efter den andra, gårdarne woro wackrare, husen bättre byggda än i hennes födelsebygd, men det war dock någotditåt; äns derna plaskade i dammen wid bygatan; popplarne fu sade förtroligt; hon war nära att gråta och war dock så innerliat glad. . — Nu äro wi snart framme, men jag få bereda min lilla hustru på, att wi kanske ide bli wältomna. Gården skötes af en underlig gammal person, en guaz ter, hwilken ingenting är till lags och som oftast är fallen för att knota och brumma; men han har haft platsen i fyratio år, och derföre fan jag icke beywäma mig att gifwa honom afsked. — Nej ret wore också fynd, efter ett Helt lifs trogen tjenft! — Men ack, få wackert, nu när wägen wiker af mot den klara blå sjön! se gården der, hur täckt den tittar fram mellan de gröna träden! det är ett litet paradis. — Det will jag just icke påstå; men det är Lindes bakle. Marsretha såg med kännarblick på de mil under hållna uthusen; hon såg på ve präktiga lindarna och tittare öfwer hagtornshäcken i trädgården; den mar wäl underhållen och mycket ändamålsenlia hwad nyttan bes träffade, men wacker war der icke precis; af blommor såg man blott några törnrosor och brandgula fmirdsliljor. Hunden i porten föll i fullkomligt raseri då Wienerwagnen rullade in: en piga, som drog watten upp ur brunnen, lät i sörskräckelsen den fulla jpan: nen falla ned igen. — Rå, du Gud! här ha wi herrskapet! Ole, Ole! här är herrskapet. Ole fann fig emellertid ide förbunden att fynda; helt lugnt git han bort till wagnen och lyfte gravis tetiskt ven grå filthatten af det grå hufmudet. — Gordag Ole, gratulera oss min gubbe. — Se så,