det; elr öra fig Bil: och ade vet, tan Sils ru, ned och ine ter nfa tan ver elt abe an: på alt ågt de iste wi nin )dr am en, sitt ap: väl en ju NI de, ett ids ller ade ig, enöre icke icke jd? dja ige ett ig, om da får fel. ra de, — — — W —— — — henne, men William förklarade att han skulle bli rått glad att slippa fe lila Ingers nedslagna ansigte; de skulle nog få en bra piga i stallet, fom rätt förftod fig på att frisera. På Lindebakke hade de ide warit sedan första gåns ö gen, men ben unga matmodren hade fånvt gaala Brita faffe och en warm drägt til wintern, Ole hade fött tobak och böcker. Wanner och bekanta sade till Margretha, att hon ide såg rätt frisk ut; hon kände fig också swag, som saknade hon en inre kraft, och det war med en sjullig kånsla fom hon såg wåten komma och allting spira fråm od) knoppas. Hon langtade nu ice ens langre efter att helsa på dem der hemma; hon fruktade for att de stulle märka, att hon war en annan ån förr. En dag mot slutet of April flappade hon efter manligheten, med fin engelska bot i handen, på man nens dörr, men intet fom in hördes. Skulle han ha gått ut? tänkte hon och öppnade dörren; men nej, han war hemma; blek fom ett HE och med siel blid satt han i soffan. Hon fattades af en fruktanswärd aning, en smärta mot hwilken all hennes föregående oro och sorg föreföll henne fom ett tet. . — William, är du sjuk? Store Gud! William, tala till mig, Han neg upp. — Jag ar icke fjufs hade vet ide warit någonting annat, men det år warre, mycket wärre. Stackars Mars gretha, ser din stull gor det ung mefi ondt, enfam skulle jag wål kunnat båra det — Det engeiffa huset, der anna penningar woro insatta, har cederat, och wi aro ruimerade. Det år då befjymmer deröfwer, fom gjort dig få blef och din hand sa feberglödande; Himlen ware lof, att du de är sjuk! Han lyfte upp hufwudet oc) såg på henne allwarligt, nastan flrånge. — Margretha, år detta själsstyrka eler lättsinne? — ZJatetdera; Det år tärlet till dig, när jag blott har dig ar jag lycklig. Tror du att jag alskat denna riledom? Nej, den har fnarare warit fom en skiljemur mellan mig od) Dig. Den börda, fom du ansag dig lattate funna båra eusam, år ingen börda för mig; för mig war rikedomen en börda, jom nedtiyckte och förs sloude mig. — Har bu då ide warit lydklig? — Nej, ty jag har ide warit på min råtta plats; jag gick ide scamut ul nagot battre; det war ett unberligt slillaslaende; aan lijsftaft war fom förlamar; jag tror nappaft utt ou skulle behallit mig långe, — Margretha! — O feukta ide, vu fra ide förlora mig, det strömmar nu bf, kraft och mod genom mitt hjerta, jag kanner inom mig, att Gud sandt detta HU war nyyito, men jag kan odfå fatta, att tu, fom år uppwuxen I rikcdom och ofwerflöd, ide genan fan tänka pa det wiset. — Nej, det fan jag ide, jag fan ie uppstämma någon lossang öfver wär olycke; jag fer wårt öde fart jör of: armod! — Hafwa wi då skuld, William? — Slulo? Nej, men år det ide nog, wi ha ide något att lefwa af; fan du ide förftå det? — Men Lindebakke då? — Lindebakke, hwad år det? — Det år 200 tunnland jord, få ypperlig och mål odlad fom trots någon i Danmark, tad ware wär gamle Ole. Din farmor lefde der; wi funna också lefwa Der; och du skall få fe William, huru oumbårlig din husttu skall blifwa för dig och huru lydliga wi skola blifva. — Lät ide min glada tamning sära dig; men allt ligger nu få ljust för mina tanfar. Kunde jag nu i blott också trösta dig! — Det war min pligt att trösta dig, Margretha, och det är jag fom står försagd, men dock ide langre olydlig. Wi begynna nu äter från början, fom få många gjort före of. Men tro mig, jag ide blott ål skar dig nu, jag aftar, jag beundrar dig. De flefta mån i liknande förhållande skulle haft en hustru fom gråt och jemrade fig och ötade deras bekymmer; men min ftår full af mod och förtröftan, färdig att mota och ofwerwinna ala fwårigheter. De sutto i foffan, hon holl båda hans händer i fina, hon gråt, hon skrattade. För första gången ta. lade hon till honom af fult hjerta om fin kärlek, och han fid en inblid i hennes fjäl, fom låt honom känna, att den rifedom han förlorat war ett intet mot den han hade qwar. — Tack Margretha, du har warit fom en engel emot mig, Gud walsigne dig. Nu kan jag lugnt tänka öfwer stalningen; annu i morgon refer jag till Ham burg och derifrån till London, för att fe om nägot fan råddas; jag twiflar derpå, men jag will försöka allt. Jnger fatt och sydde i fin lilla kammare inåt går: Den, dä hennes unga fru, något blef men med strålan. NU ——