ds la ITV PR VTT —-444 I skola bli stående bärutanföre. Nyckeln gnisslade i låset; det war en underlig, inftånad luft dermne; men Margretha öppnade fynd samt fönstten, få att den friska luften fritt fick trömma in; hon böjde fig utom fönstret och såg pa sjon, som låg der helt nåra inwid fom en blanfande spegel i den friskaste gröna imfattuing. . De gammaldags möblerna woro betäckta af dam; hon torkade af der och tog sedan hwarje serskilo: före mål i betraftande: stolarna med deras höga ryggstöd, det flora uret i det chinesiskå fodtaler, de höga smala speglarne med förgylda englat på blå botten ofwanföre. Wid föastret stod en länttol af ebenholtz med ör werdrag och silfebroderi; den war ide lik det öfrign och fade också kommit sednare dit, den unga engelska fonhur m 44 VT frun hade broderat den till fin swårmor, och Margretha betraftade wemodigt de bleka färgerna, fom forlor rat fin fordna fristhet och glans. Öfwer soffan hångde porttatter af twenne gossar fom lelte boll, det war Wil. liams fadet och hans kusin öfwersten; de sägo så glada och bekymmerslösa ut, och det war underligt nog at: tanfa fig, att den ene långesedan mar död och att den andre nu war en gråhårig man, — Ni, min wån, har du nu fett nog på de hår furiositeterna; hår är Ole med ftukosten. — Hwad huset förmår, fade Ole med en wiss sjelfkånsla, i det han med henden wisade på ett bord, derå på en grof men snöhwit duf stod en ftor oft, ett wäldigt fat silmjölf, en taltit med ågg och en annan med stora skifwor skinka, slutligen en rägad karott jorobar. Dörtarne ufåt trädgården stodo öppna, doften af rosor och hylleblommor trangde in i rummet; bien flögo till och ifrån fina tupor; sparfwarne hackade dtisugt på De röda kötsbäten, utan att fräsa efter den stora fågels sktåmman, fom dinglade fram och ullbaka. — svår år werkligen dra, det får jag säga, — hwad är det, Ole? — Det år myjod, herre, — får jag lof att drida de nygiftas skål? Du år en riktig förtrollerska, Margretha; har du ide förwandlat den gamle barbaren, — blif ide ond, Ole, — till en civiliferad menniska. — Stal, och mätte herrn ttifwas bättre härute lån förr! Nå nu år det slut med måltiden, tror jag; Aana Maria, tag af border. — Nej wanta litet, herre, ett ögonolick ånnu; hår åro råfenfraperna, herrn får fe igenom dem. — Gud oeware mig från det! det gör jag de stämdt inte, det hjelper inte att Ole rynkar pannan. Råfenffaperna åro i den utmärktaste ordning, derom ar jag fullt öfwertogad; jag tackar Ole för hans förtråffliga förwalining, jag år fullkomligt beläten, det må wära nog. Och den unge mannen tog fin hatt och skyndadut i trädgården. Det låg ett få mörkt och bittert uttryck öfwer gubbens ansigte, ort Margretha skondave art saga: — År det maktpåliggande, fi wil jag gerna fe igenom papperen. — Gud wälsigne frun, tad! mans. — Jag tyder ändås, att han, för mina trogna och mångåriga tjensters skull, funde göra mig den hua men witligheten; men nej, dit ur omöjligt: det frånfec en att bli få behandlad. i — Men Ole mifförfår min man, det år ju ett bewis på hans oiaskränkta förtroende. Det förtroendet år ide swårt att winna, fru, ban skulle såga detsamma till hwilken vålig kart fom helst; han will endast wara fri från beswäret; hur det gär år honom detsamma. — Når jag fötter ibland i mina tankat för mig sjelf, så förefaller det mig som wore mint lif förspildt. Hwarföre sliter och slapar jag? Hwad tjenar det tid att fälten äro de båst odlade Hår på ttaften, att gården offaftar mer ån någon annan af samma areal? Jag kan bli desperat når jag tänker på, att allt hwad wi karlar oh fruntimer hår ute förs wärfwa, röker han kanske upp i cigarrer; — mor lugn, ila fru, jag will ide säga något förnårmande, men det war ändå för galet att han wille rifwa ner går: förgäta att ni mill beswära er med att fe igenom De hår lapparna! Jå, i salia fruns nd, då gick det ans norlunda till hårute, hon styrde och regerade sjelf, och en trogen tjenate blef aktad och wärderad; hon war wacker och fin, af adel och lärd dessurom; men andå gick bon sjelf i kök och brygahus och spann om wintren på fin rock. Så ffulte då Fredrif studera, och wi in sstrankte of, men bet gut, gick bra; och få, just fom han slutat och wi skulle ha glädje af honom, få går han åad och förlofwar fig med den engelska fröfen. — Detifrån England kommer ingenting gort; engelsmannen tog wåra Hår år alllsan. den; jag skall aldrig förgåta att ni bad för den, aldrig 4 Å L — e— DDN v höll jag af honom som min ögonsten; men då ftun så dog kom han bort, och jag började alltmer och mer finna att han bråddes på sin mor till sinnet, — för utseendet, det år nu fadren upp i degen; och såfom jag ide tyckte om hans mor, få blef jag också honom mins dre bewågen; men det höjer honom i mina tankar, att han walt sig en sådan fru; sannerligen hans farmor och jag kunde ba walt battre för Honom. — Ja här får jag och pratar, fan frun taga reda på mina fråtfötter? Hans beråttelje hade giort ett startt intryck på henne; litet ond war hon på honom för hans owilja mot hennes man; men hon kunde dock icke undgå att afta honom och tyda om honom. Rakenskaperna woro snurt genomseddo; få wisade Ole henne omfring i hela huset, och hon hade skål att glådja fig ät hennes fak: tannedom i allt fom rörde hushåll och landtbruk. Hon strödde ut forn åt de wackra dufworna, och klappade den store och temligen argsinte Passopp, få att den blef helt tam. — Hwem år den gamla qwinnan, Ole? Jnnan Ole hann swara, närmade den gamla fig, stödd på en tjock fåpp, hennes grå hår stucko fram uns Der den fila mössan; hon neg få godt hennes ålder medgaf det. Jag år Brithe Jens Hensd med tillätelfe, jag har warit här i många, många är, ja innan Ole fatt fina ben här i huset; den tiden war det glada dagar, man war ung och hade det bra; man tänkte ide på, att man på ålderdomen skulle komma till att wakta småfreatut och rensa bort ogräs i trädgården, det år bes swarligt för en gammal trygg, — frun skall ide taga mig min fritalighet illa upp. — Hon är werkligen för gammal, det må en an: nan göra, Ole. — Stall ske, lilla fru; men fer frun, af mig sjelf fan jag ide företaga något sadant; jag fon ide wara genetos med hwad fom inte år mit, Salig frun före ordnade, att det gamla llfwet skulle ha sitt bröd här till dödoagar, och något gagn derför menade jag att hon borde göra; men når frun inte will det . — Nej, jag will inte weta deraf; och jag will inte heller att Oke skall göra fig lifwet för beswarligt; Ole år inte ung långre och hur redan uträttat få mycket. — Till hwas nytta! Ingen wet det, ingen fer det. — Jo, ett öga följer den trogne tjenaren i allt hwad han företager sig; det såger wårt inte mede tande; ide sannt? — Rå, min lila hustru, år det nu slut? Du är werkligen alltför medgötlig. Tag min arm och låt oss gå nen till fjön, men du fer få allwursam ut! Hon war också allwarligt stämd: hon tänkte på den gamla Brithe, och det smärtade henne, att William, fom hade ett få godt hjerta, ide mera fatte fig in b)afe-dea4 och förjde för sina underhafwandes ästu. — Se der, när wi komma Det lilla röda . Margaretha, är min båt; en annan gång, hitut, Tunna wi företaga en fegeltur. huset der med gafweln år ffogwaktas rens; den gula byggnaden i kanten af byn är preftgåtden; de små barnen, fom samla ihop stenar wid stranden, äro bestämdt prestens barnbarn. Den unga frun sprang bort till de små; hon tänkte på sina egna små syskon; de sägo förundrade på den wackra eleganta damen som kysste dem så hjeriligt; och den lilla flickan räckte henne en stor blombukett fom hon piockat. Macgretha såg vå de hwita blommorna; hon tyckte de siodo henne få nåra, och hon tånkte på de orden, fom hon hörde William hwiska då han plockade sönder dylifa hwita blommor, hon påwinte fig, huru hon trott fig skola blifwa lycklig, oh nu, — ålffade hon honom då mindre? O nej nej, nej! hon tryckte sakta hang arm, fom för att söka sktydd mot en sådan tanke. Nej, hon älskade honom ide mindre, men annorlunda; han war ide, fom hon trott, höjd öfwer allt smått och flårdfullt; han tadlade ofta skämtsamt både sitt eget och ans drag handlingesått, men han förändrade det ide, och rod war han få innerligt god. Hon war ide otadfom: en menniska funde ju ide wara fullkomlig, mar hon wål det sjels? Hade hon utofwat ett godt inflytande på honom? Hon befarade att hon nåftan ide haft något inflytande alls. J samma mån fom sommaren skred fram, aftog Margrethas munterhet, fom hemma wmwarit få öfwer. urmmande; hennes finder förlorade fin rodnad och hennes ögon fin glans. Att werka för andra, att uppe offra fig för andra, hade för henne blifwit andra nar turen; nu war hon tvungen att städse wara hufmuds personen, alla tjenade henne, rättade fig efter henne och gjorde henne allting lätt. Den prakt och wållefnad AA SP mn AA