Norrländska Korrespondenten – 4 december 1861, sida 2

Han skulle aldrig mera komma hit! utbrast hon. Skulle det wara möjligt? Ja måhända; måhända skulle hon aldrig mera få se honom, det war möjligt, men det mar ide möjligt att han rent af kunde glöms ma dem; hennes moder kände honom ide, hon hade ide fett honom i dag, då han fatt under alen och räknade penningarna i fin hatt, medan solen sken rakt på hans af godhet och medlidsamhet strålande ansigte. Det kunde wara detsamma med hjertefreden, bon wille hellre mista den än aldrig hafwa känt Hos nom, — O nej, hon ffulle ite blott minnas honom som en flyktig bekantskap, — bon skulle minnas Frnom fom en ädel wän, fom en broder; men då oi tänkte fig detta förekom det henne fom om Emil! ställd i skuggan bredwid den nye brodern, och hon blef helt förfärad, knäppte ihop fina hinder och bad Gud bewara henne god, from och undergifwen Hans milja: Derpå badade hon fina ögon med matten; djupt bedröfwad war hon ännu, men hade likwäl återmuns nit mera lugn och fattning; hon öppnade fönstret för att winden skulle afswala hennes brännande kinder, och se, nere wid foten af muren stod en liten hwit blomma, den smålog skälmskt mot henne, som om den mille säga: blir af, blir ide af, blir af. Från denna dag hade alltid Mararetha få fas: ligt bråttom när de skulle spatsera; och när de sökte henne i köket war hon i trädgården, och när de fom mo dit stod hon i sängkammaren och strök. Emil war mycket förargad och utbröt: SÅ galet har det aldrig warit förr; jag tror werkligen att Margretha är den enda i huset fom duger till något. William Höeg fade ingenting, men han såg ned: slagen, riktigt olycklig ut; det märkte Margretha icke, ty hon wågade icke ens se på honom, men hennes