Norrländska Korrespondenten – 4 december 1861, sida 2

Prestfrun stod i den öppna trädgårdsdörren och tog emot dem. i — Kom in med mia, min föta flifa, fade hon; jag har ett par ord att säga dig. — Margretha följde henne frimodigt, men blef helt öfwerraskad, då modren tog af sig glasögonen, — något som endast skedde wid owanliga tillfällen, — och i sträng ton började: — Det gör mig ondt att tala så allwarligt med dig, min dotter; men du är nu fullwuxen, hwilket man nästan skulle tro att du glömt, och det passar sig icke att du spatserar omkring med en ung herre: vu får wara mera tillbakadragen; låt honom och Emil spatsera, men du må bli hemma. — Jngen älskar dig få högt fom din moder, mitt barn; jag borde kanske förr ha warnat dig; hjertefred är en dyrbar ting, som man ide fan hafwa nog omsorg att bewara. Nu refer herr Höeg bort och kommer troligen aldrig mera hit. Wistandet här har warit en liten omwexling för den unge, elegante herrn, ett idylliskt mellanspel, som efter en fort tids förlopp är utplånadt ur hand minne; vet få wi ha klart för of. Han bör ide taga nä gons sinnesro med fig när han refer, och funna wi än ide allteles förgäta honom, få wilja wi endaft minnas honom som en behaglig sällskapsmenuiska. Mararetha swarade icke ett ord på detta långa tal; hon war kanske något blekare än wanligt, men stod der efter utseendet alldeles lugn, tills modren, efter att först ha kysst henne på pannan och kallat henne sin förståndiga dotter, gick tort; men vå brast hon i tårar; alla strängar i hennes hjerta vibrerade: en omild hand hade berört hennes heligaste känslor, tem hon ännu ide sjelf haft fullt medwetande af.