Norrländska Korrespondenten – 30 november 1861, sida 3

hålla fig i ett klimat ter ten är ett merfe ligt barbari. Mar lar bor lagt pris ftenvomen8 äldsta ten: vöpa ute fritt watten, och detta för llimatets härdhet. Detta har man mågat, fastän frå. gan gällde något få ömtåligt fom ceres monielet wid ett sakrament, men att bort: länga en simpel plägsed, det wågar man ite. Eller är detta annat än en pkias sed? Jcke hör det till christendomens grundwäsende, som ju innchöll befrielse ifrån så wäl jndiska som hedniska yttre bruk, och fordrade andakten i hjertat och ej i utwärtes åthäfwor. Går man till bibeln, få finner man att denna plägsed kommit ifrån Pauli våd till den christna församlingen i staden Corinthus, der olika sätt att bekläda sitt hufwud synes warit rådande, och oenighet uppkommen om hwad fom borde af de mriftna iatt tagas. Sjelfwa skrifttolkarne synas här: om icke wara fullt ense, och läses Pauli uppmaning med dess grunder, så synes plägseden såsom ett stående bud för alla tider och länder stå på anslartlena föte ter. Om det tyrkolagen stur bestämdt föreskrifwet, att mannen i tyrtan skall hafwa bart, men awinnan betäckt hufwud, är oss obekant: men att man i fråga om qwinnan i tenna sråga icke håller alltför strängt på budet, har man sett wid barnens tonfirmation, der många flicker hafwa bart hår. Gmellertid, om i wåra dagar, få rika på nyhctsmalkeri i religionsfrågor, ett parti uppstode, som betäckte hufwudet i tyrkan, är det säkert att mången skulle följa exemplet. (Dalpilen.)