Norrländska Korrespondenten – 30 november 1861, sida 3

kusten och te i förhållande lika gamla bruntarne singo ständigt göra tjenst; ungdomen företog dessutom för fig långa utflygter till fots; Emil war mycket för fådana och kunde aldria gå långt nog. Mien fon vin syster också hålla ut? frågade William med en blick på henne. — Ja wisst kan hon det, Margretha är en rask flicka; och få gick det widare framåt. Den unge främlingen war få omsorasfull om henne; än skulle bon hwila en stund, och än mille han skaffa henne ett glas mjölk; och hon skulle alltid wara den fom bestämde hwad wäg de skulle taga; det war för henne något nytt och owanligt att sälunda wara hufwudpersonen. Tiden flög nästan alltför fort, det tyckte alla; men ingen i så hög grad som William och Mars gretha. En söndagseftermitdag, — de unga gästerna hade då warit öfwer fjorton dagar i prestgården, — fom Margretha med en liten tom korg från en hydda på andra sidan byn; hon hade burit litet mat till en sjuk husmansfamilj och gick nu gråtande derifrån, ty hon hade der warit wittne till mycket elände. Husfadern låg i en wåldsam feber, de armar, som skulle föda hustrin och många små, lågo matta och kraftlösa. Hon kunde icke hjelpa dem, och det kändes tungt; hon tyckte att hon sjelf war alltför lycklig, — bade hon lof att känna fig lycklig i en werlo, der få mycken sorg och nöd fanns! — Hwar har ni warit få länge, fröken Margretha? hörde hon plötsligt William fråga, der han fatt under en förwuxen al och plockade bladen af en hwit blomma. sNovfs Y