ning i spräken; men bwad nu, hwar gretha af? N i — Hon sprang in trädgärden igen, swarades uppe från eten, hon plockar blommor och binder frans far; der kommer hon med wattenkannan och den lilla räfsan, då met jag bestämdt hwart Margretha ämnar fig, mamma, det är till Ludwigs och br Jensens grafwar. Prestfrun slakade på hufwudet, fom menade bon att det war temligen onödigt; derpå wände hon sig till sin man och sade i det bon fattade hans hand: — Lille Koll, will du böra uppmärksamt på mig en stund? Ä Han lyftade blicken från den stora stenen och fästade den på benne, utan att likwäl rätt tyckas skilja mellan dessa båda föremål. — Emil kommer hem i morgon. — Emil kommer hem i morgon, upprepade han med den klanglösaste röst man kunde tänka sig, men derpå syntes han med någon ansträngning samla sina tankar; hans blick fick uttryck och lif, och med en lyck lig faders hela uttryck, frågade han: — Kommer Emil hem i morgon? — Medan hans hustru förklarade förhållandet för honom, såg han sig om med stor belåtenhet, plockade en liten tusenskön, fom märte wid hang fot och fom just tillslutit fig för natten, och yttrade att det war den wackraste blomma man funde fe. — Det är en makalös wacker afton, kära mänblef Mar: ner, en owanligt wacker afton; — och min fon kommer bit, nå det fan jag säga är goda underrättelser. — Swad allt är wackert och har kommit långt; säden är ju så hög, att det är förwånande. — Se här, Här wäxa ju kåmpar; mi skola ta några med till få. geln, de andra funna mi slåss med; fom hit, Paul, Christian, Andreas! lilla Minna will med, ja hon skall få fitta på pappas arm. — Nu går jag, fare preftfrun i det hon höjde på axlarna; följ med mig in, Sophie, och läs tidningarne för mig. Margretha gick emellertid rafft framåt gångftigen, fom förde genom rågåtern till kyrkogärden; allt emellanåt plockade bon en blomma och satte den till buketten, fom hon höll i hanren. Kyrkogården mar oansenlig, illa underhållen och förwuxen; blott här och der fåg man spår af mera omsorgsfull mård. Margretha lade buketten på en liten graf, grafwen öfwer en broder, fom hon knappt kunde erinra sig; kransen hängde hon på ett groft bwitmåladt träkors, hwarå stod att läfa: Henrik Jensen. Han hade warit skollårare i församlingen, hade lefwat ensam utan slägt och nästan utan wänner; men den gamle enslingens minne lefde i den unga flickans hjerta, som nu stod lutad öfwer grafwen, wattnade blommorna, plockade bort ogräset och snart gjorde den anspråkslösa grafwen så prydlig den kunde blifwa. Hon hade hållit af honom alltifrån den tiden då hon, ett femårigt barn, fatt på hang knå och upp: märksamt lyssnade till de historier han berättade för henne; han hade lärt henne att spela på den lilla orgeln i kyrkan och sjunga wackra psalmer; dem hade hon också sjungit för honom, då han låg på sitt yttersta och hans blid hwilade få mälfignande på henue, att det aldrig kunde gå ur hennes minne. Mörkret började inbryta då hon blef färdig; hon fick stynda fig hem, der det ännu fanns mycket för henne att uträtta, ty Margretha mar en raff flida.