Norrländska Korrespondenten – 23 november 1861, sida 3

— Ja, ni önskade ju det. — Död! ropade hon, och hennes ansigte badade i tårar. Derefter wred hon händerna och öfwerlemnade sig åt en få wåldsam smärta, att jag ångrade min osanning och förtäljde henne huru det tillgått. Då hon hörde att han lefde, blef hon lugn. Men då jag berättade widare, och hon förnam att han ei warit henne otrogen, utan warit beredd att uppoffra sin lycka för henne, föll hennes stolta gestalt tilljammans: hon grät af sorg och smärta, och jag måste många gånger upprepa både Walts ord och mina förs säkringar, att jag fett bref, fom bestyrkte hans oskuld angående poemernas utgifwande, jag måste bedyra, att allt hwad jag sagt war öfwerensstämmande med sanningen. Derunder blef mig hennes beteende klart. Med sitt sydliga temperaments glödande lidelse hade hon älskat och hatat honom samt swurit honom hämnd — likwäl hade hatet ide utsläckt kärleken. Hon hade trott fig skymfad, och deraf härledde fig hennes hämnd; men ännu älskade hon djupt och glödande. Några dagar derefter hade hon lemnat staden och genom ett i laglig form upprättadt testamente öf werlemnat nästan hela fin förmögenhet åt Otto Walt och hans familj, och emedan ingen wisste hwart hon rest, blef Walt nödsakad att emottaga denna gåfwa. Men stolt såsom alltid öfwerlemnade han alltjammans till de fattige. Han wille sjelf arbeta fig fram och lyckades både att återwinna publikens ynnest samt sitt förra wälstånd. Jag hade öfwerwunnit min själssjnkdom, och den sköna grefwinnan, som älskat så mycket och olyckligt,