Norrländska Korrespondenten – 20 november 1861, sida 3

Tro ej! Tro ej lifvet hvad det eger Allt hvad der du njuta får, Ty ikring dess rosenläger Mången dröm så mörk dock går. Tro ej lyckan om hon tänder Glädjens irrbloss för din blick, Ty om den sig hastigt vänder Du blott dubbel smärta fick. Tro ej näktarn som du tömmer I din ungdoms sköna vår, Ty på botten grymt sig gommer Kanske mången bitter tår. Tro ej allt hvad andra säga, Löften, som dig blanda vill, Oftast de så litet våga Och förhandling finns ej till. Tro ej vänskap, denna stjerna, Som så ofta synes le, Som vi nalkas ack! så gerna Och ej ondt hos henne se. Tag ej gqenast dem för vänner Som du ser, och anförtro Dem icke hvad ditt hjerta känner; Pröfva först och sedan tro. Tro ej qvinnans blickar ömma, Tro ej hennes purpurs glöd. Oftast der sig falskhet gömma Tro den! — och din frid är död Tro ej nojels sköna timmar Tro ej smickret stunden bär. — Allt är icke guld som glimmar — Allt! ja allt förgängligt är. Wilhelm.