ide heller tala derom, huru andra bibeltolkare och lexicografer wisserligen icke äro på hr B—-s sida .. Hwem ser icke att helig här är satt i motsats med otrogen, hedning?. Såsom misstydning bär sina frukter med fig, få har och denna ohistoriska upp: fattning af ordet helige och Helgon i nya testamentet mer än en gång och ide minst i wåra dagar och wåra orter wisat lika följder af otillfredsställande art Detta ord (helig) anwändes af de falska uttydarne orätt till ett slags afsöndrande inom församlingen, ett sjelfskapande af de utaf hr B. omhandlade framglänsande kretsarna, så att dessa betrakta de öfriga af Jörsamlingen annorlunda än hedningarna betraktades af de förfte cyriftne ... DÅ de apostoliska chriftna med from ödmjukhet, i glad tro på Jesu Christi försoning och den nåd, som dem i ordet och sakramenten skedd war, tackade Gud för det han så utan all deras förtjenst afskiljt dem ifrån afguderiets barn och sörssalt dem i enda Sonens arfwedel, så ställde de andra sig midt i kretsen bland dem, fom litsom de njutit samma Christi förmåner, och, med exemplet från Fariseen i evangelium, tackade Gud, att de ide woro såsom dessa menniskor, utan fajt heldre såsom en af hr B omförmäld framglänsande krets, fom sjelfwe kallade sig heliga och helgon. Det är, bedröfligt nog, ide något inbillningåfor ster, fom här af oss uppdragits. — Förf. af dessa rader, och wi gissa hr B. sjelf, har mer än en gång läst bref med får dana misstydda Paulinska öfwerskrister medlemmarna af kretsarna emellan, der den öfriga församlingen betrattas som hedningar och de sjelfwe såsom det uttorade andeliga presterskapet, ide med apostolisk ödmjukhet, utan med en afföndringslusta, en sjelfförtröstan och en otålsamhet mot andra Jesu medåterlösta, — en otalsamhet, — fom andas allting ans nat än tärlet och frid. Sådant är djupt att beklaga, och wi wilja wisst göra hr B. den rättwisa, att, när det kommit få långt, han säterligen ej ställer fig på des ras sida. Men början är hälften af alt. Och derföre, när en enfalvig ofta nog i sina christendomsstycken ej få säkert arundad man ständigt hör, att Guds ord och satramenterna nu ej mer äro de enda fasta stödjepelarne, hwarpå Guds kyrka och församling hwilar, ej heller de tecken mera, hwaraf den fullkomligt känd war: der, utan kyrkan i första handen är en inwärtes, som blott i sina utwalda kan utwärtesuppenbarad warda, så är det icke underligt, att han först genom att sluta sig till predikaren will skaffa sig plats i det nya samqwämet, och sedan förgäter de pligter, den kärlek honom ålåg mot sina fordna församlinasbrörer, belst de nu mera icke äro hans, utan stdå utom den krets, fom efter den nya läran utgör hans afvelning af Guds kyrka och församling. Efter denna tid blir han helig, begynner kalla både sig och ontra af kretsen helaon Wi fråga hr Å. på samwete, om ej tenna teckning är — — — — W.W. äWW W ÄF—