— Uselt, utropade jag owilkorligen, emedan detta uppförande djupt upprörde mig. — Jag har swurit, fortfor grefwinnan utan att gifwa akt på mitt utrop, att böja hans stolthet, att föra honom på randen af elände. Genom legda per ! soner är hans rykte undergräfdt, hafwa hang skrifter blifwit löjliga inför publiken, har jag förstört ett författarskap, genom Dwiltet han förut lyckats att få Fallblovigt stöta dolken i mitt hjerta. Men faftän han nu liager försänkt i elände och knappast fan förwärfwa fig sitt bröd, hånas jag rot ännu af hang blick, hans odrägliga stolthet... Han måste dö! . De sista orden frapperade mig dock något, och då hon såg på mig frågande, litfom hon endast mäns tade att jag skulle skynda ut för att werkställa hennes i dom, ryckte jag på axlarne. — Det är priset för min lärlek, sade hon. Så länge han lefwer kan jag ej tillhöra någon annan. Dermed lade hon fin mjuka arm om min hals och upprepade hwiskande: Det är priset för min lärlek Mannen är Otto Walt! — Jag tänkte vet, swarade jag, och den bleke mannen frän parterren stod mig för ögonen. Det war för mia ej swårt att dela hennes hat, ty han war för mig ända sedan den der aftonen på spektaklet ej likgiltig och jag hade redan länge tänkt mig honom såsom min rival, faftän ej på det sättet fom nu blef förhållandet. Hennes warma andedrägt fläktade emot mig. Hon war återigen helt annorlunda; få wek, få hängifwen. Jag flöt Henne till mitt bröst. Hen motstod endast till hälften. Då flög ett drag af afsky för mig öfver hennes ansigte — blott en sekund — sedan mar hon