Norrländska Korrespondenten – 20 november 1861, sida 2

Han war fall, men hans öga glödde. DÅ Yppate jag för honom min känsla; jag tillstod för Honom min kärlek, och han blef lycksalia, sjönk på fina knän och sade att han ej kunde tro på sin lycka och att han älskat mig från första ögonblicket. Han wisade mig poemer, som han skrifwit till mig under sömnlösa nätter, och då min kärlek fann en fåran genkärlek wäxte den och genomträngde hela mitt inre. Från denna tid Iefte jag endast för honom. Wi swuro hwarandra trohet, och han bortreste. Ett halft år sednare anhöll grefwe Andronikow om min hand; men trots af mina föräldrars både hor telser och böner fade jag nej, fastän jag redan hört att min älskade brutit fin tro, något fom jag doc ej trodde. Då öfwerlemnade man en sång till mig en bok; tet war hang dikter. I denna bok fann jag de fån ger aftryckta, dem han förärat mia, hwilka jag bittills hållit heliga och ej wisat för något öga. Der stodo te nu jemte många till Julie X., den flicka för Hrilfen han blifwit mia otrogen; och boken innehöll ännu flere sånger till åtskilliga andra tyska skönheter. Dagen derefter förlofwade jag mig med Andronikowo. Men fan ni mäl tro, att poeten Hade frädheten tillskrifwa mig ett bref, hwari han fade att jag brutit den tro jag swurit honom, men att han nu tände fig fri och lycklig öfwer att ej stå i wägen för min lycka? Tror ni wäl att han, efter det han ins gått äktenskap med Julie, war nog tanklös att, då jag efter min mans död här staden hyrt en wåning, han en dag, under förewändning att hyra rum, i i fällskap med fin fru infann fig i min bostad