Norrländska Korrespondenten – 20 november 1861, sida 2

Min häst stannade, förskräckt för den unge mannen, stegrade sig och satte mot bryagans balustrad. Hastigt slet deklamatorn mig från häften, fom i fam ma ögonblick fortsatte sitt språng i djupet. — Min räddare blef presenterad hos of. Min far bjöd hos nom ofta hem, emedan hang maner behagade oss alla. Det war en bildad, underhållande man; han tycktes anse för sin pligt att egna mig, sin gästfrie wärds dotter, sin uppmärksamhet. Han war enormt stolt: det behagade mig; tillbakadragen: det intresserade mig, — och en stor benndrare af Petrarca, som jag kunde utantill; härigenom närmade wi oss hwarandra. J wårt herrliga Jtalien älskar hwar och en poesien, jag swärmade derför; on poet hade i mina drömmar nå got gudomligt, och min fantasi såg de gamla krönte skalderna i ära och glans, som upphöjde dem i en högre sfer. Tysken — en sådan war wår gäst — wisste knappt detta, då han gaf mig att läsa de sånger han diktat. War det intresset för det främmande språket, som jag med möda lärt mig, eller den rika, känslofulla klangen — alltnog, jag ställde de tyska skalderna öfwer Petrarca, öfwer mina förra älsklingsskalder, och de främmande woro snart i mina ögon af ett högre wäsen. Men äfwen han tycktes, så tillbakadraget hans wäsen än war, intressera sig för mig. Jag märkte det derpå, att han sötte tillfällen att få wara i en: samhet med mig, då wi meddelade hwarandra wåra tankar om poeternas werk. Så förgingo månader ... Jag älskade honom, älskade få fom man älskar i ungdomen, för förfta gången efter det hjertat slagit ut fin lnopp.älskade få fom man endast en gång älffar.