En manad i Verona. Berättelse af Eugen Hermann. Öfwerfättning. (Forts. fr. föreg. n:r.) Hela dagen tillbragte jag i feberaktig spänning utom hus, och på aftonen war jag hos henne mycket förr än hon wäntat mig. Hon låg vå foffan, lampan brann matt, och wid dess dunkla slen förekom mig grefwinnans ansigtes blekhet nästan spöklik. Hennes ögon woro röda. Efter det jag tagit plats jemte henne, berättade hon med kall, nästan ljudlös röst sin historia, hwilken jag i korthet meddelar läsaren: — Jag tillhör, började hon, en af Veronas förs nämsta och äldsta familjer, hwilkens palats befinner fig i grannskapet af bryggan öfwer Etsch. Hurn ofta hade jag ej betraktat denna bryggas majestätiska hwalf, utan att ana det min lycka genom denna brygga ffulle sönderbrytas, litsom isflingorna, hwilka kastas mot dess fasta pelare. — Jag hade endast twenne häftiga böjelser, forts for grefwinnan, min kärlek för skaldekonstens mäfterwerk och ett oemotståndligt begär att till häst, hastiat som en pil, flyga öfwer bera och dalar. En afton återtom jag missnöjd från en spatserridt; jag hade den aången ej kunnat styra min trafware, och med möda fick jag honom halfwägs upp på bryggan. Der stod, en ung och skön man, hwilken, förgätande allt omkring sig, med utsträckt hand deklamerade: Töwinden kom ifrån Medelhafwet. Ockh gick öfwer Welskland fuktig om dyster.