Norrländska Korrespondenten – 16 november 1861, sida 3

ledermera skulle ångra. Stå upp, Emmo, och war förnuftig. Af dessa hennes ord lyssnade jag nästan endaft till mitt förnamn. Hon benämnde mig i dag dermed för första gången, och derwid genomträngde den weka, melodiska klangen af hennes röst hela mitt wäsende. — Jag är för ewigt din, ropade jag, och jultare hennes hand med mina tårar. — Alldeles lik honom! suckade bon djupt. Och alldeles såsom crinringen om en förgången dylitftund förwandlat henne, förrystrades hennes ögon, hwilka nyss blickat få wemodigt, men nu åter antogo en få demonisk glans, att jag förskräckt tog ett steg tillbaka. En stund såg hon på mig skarpt och forskandc. Andtligen utbrast hon hastigt, under det hennes kinder rodnade och ögonen glänste: — Kan du utgjuta blod? — Blod! swarade jag och for förskräckt tillbaka — En låga af halm, yttrade hon, föraktligt leende. Uti Jtalien älskar man starkare. Efter en stund fortfor hon: — Emmo! om du älskar, så hämnas mig. Jag swor att göra allt hwad hen begärde. Jag wisste ej hwad jag fare, och huru skulle jag funna weta det, ty hennes sköna, mjuka hand smekte mitt hår, och hon böjde fia öfwer mig, få att jag insöp hennes warma andedrägt. Jag hade denna stund lunnat swärja på att mörda min broder, om hon begärt vet. — Kom till mig i afton, yttrade hon, så skall jag berätta dig huru man älskat och öfwergiswit mig. Härmed uppsteg hon haftigt och lemnade rummet, torkande tårar från ögonen. (Forts.)