Norrländska Korrespondenten – 16 november 1861, sida 2

nyck, som i går afton bemäktigat sig er, ej bortflugit under natten. Poeter bruka wara så nyckfulla. — En nock, swarade jag, har ej drifwit mig till er, utan en känsla, som är beständig. — Kanske ett romantiskt swärmeri och en smula nyfikenhet? frågade hon widare, under det hennes ögon tycktes uppmuntra mig att wara något dristigare; ty litsom färgen på hennes drägt förändrat sig från swart till hwitt, tycktes äfwen hennes wäsen wara för: ändradt. Det minsta leende gaf hennes drag ett så oemotståndligt och förtjusande uttryck, att hon liknade en förtrollerska, den man — om också med fruktan — måste närma sig. — Båkta delarne hafwa kanske bidragit, swarade jag; men de äro ej den egentliga orsaken. — Nåwäl! ni må wara kommen af hwilken orsal som helst, så är ni dock wälkommen, swarade hon och räckte mig sin hwita, sköna hand med så mycken gratie och wänlighet, att jag frestades knäfallande kyssa den. Detta gjorde jag emellertid icke, men förde den till mina läppar och tryckte en kyss så hårdt på densamma, att deraf en rodnad uppkom. Jag war nu dristigare, emedan hon blifwit alldeles motsatsen af hwad hon war föregående afton. — Känner ni denna bok? frågave Hon fonbarkigen likgiltigt och räckte mig boken hon nyss läst. Jag fåg i den; det war dilter af Otto Walt. — Jag har hört talas om den, fwarade jag, under det jag bläddrade i boken. — Ack, få skönt! måste jag utropa, ty jag hade funnit en fång, Min förfta kärlek, fom endast mar åtta rader, men det wackraste poem jag någonsin läst. Wid denna fång syntes fpår af tårar — ett ber wis på att den ofta blifwit läst.