Norrländska Korrespondenten – 13 november 1861, sida 2

bet hans ögon ibland bedjande och ibland i dyster förtwiflan hwilade på henne. — Tror du ej på beständigheten af min kärlet, så älskar du mig icke, deklamerade på scenen hjelten i skådespelet med något mer pathos än fom war nödz wändigt, och en liten mager herre, äfwen på parters ren, fann detta stycke af skådespelet få komiskt att han utstötte ett fort skratt, hwari några högljudda och ffri kande pojkar på galleriet instämde under det man på åtskilliga ställen af parterren stampade med fötterna, liksom man welat gifwa luft åt ett länge undertryckt missnöje. Jag hade ej följt stycket med uppmärksamhet af det skäl, att den obekanta intresserate mig allt för mycket; men jag blef nu ej litet förwånad öfwer att se ett triumferande och föraktligt leende wanställa Henz nes sköna mun, under det hennes ögon faftade en fall, förkrossande blick på den å parterren sittande bleke mannen. Denne tycktes dock ej warseblifwa denna blick; han drog en djup suck, men låt derpå fina blictar swäfwa omkring i theatern, mätte denna theaterpör bel med en lika kall fom föraktlig blick samt uppfteg och lemnade huset. Det låg i hang nuwarande beteende ett så atktningswärdt lugn, hang gång war få trygg, hans Hållning få stolt, men tillika få otwungen, att denna förs ändring lifligt intog mig för honom och uppfyllde mig med nyfikenhet att få weta bwad som förut så nedtryckt denne man, hwilken nu egde få ftor fjelfbeherrskning. Min granne tycktes i ännu högre grad dela det intresse jag kände för den bleke mannen, och den blid, med hwilken hon följde Honom då han utgick, uttryckte entusiastisk beundran, om ide kärlet; dock förswann