Norrländska Korrespondenten – 13 november 1861, sida 2

Det war ej rodnaden på en skär jungfrus kinder, ej den knoppande ungdomen utan en kall men ädel och befallande skönhet, som allsmäktigt beherrskade mig och åstadkom att min blick sjönk för den dystra elden i hennes mörka, själfulla ögon. Då jag åter såg upp war hennes blick riktad på scenen, hwarigenom jag kom i tillfälle att obemärkt betrakta henne. Den swarta sidenmantiljen dolde ej helt och hållet den sköna halsen, öfwen hwilken det mörka håret krusade sig i små lockar under hatten och föll ned i wågor till de skönt rundade fylliga ffuldrorna, fom förswunno under den öfmer fanten af fidenklädningen wikna spetskragen. En fin, knappaft märk bar parfym doftade emot mig, då hon lutade fig till: baka för att med en operakikare mönstra åskådarne. Plötsligen warseblef jag hennes hand lätt darra och en fin rodnad flyga öfwer hennes kinder; men denna rodnad förswann lika fort som den kommit, under det hon hastigt rigtade kikaren åt motsatta sidan af theatern. Jag hade dock följt riktningen af hennes första blick och warseblef en på parterren sittande owanligt blek man, hwilken tycktes genom närwaron af min obekanta blifwit försatt i den lifligaste oro, ty han såg oafbrutet än åt scenen och än åt henne, och tycktes derunder blifwa allt blekare och blekare, något som genom den dunkla glöden från hans swarta ögon blef ännu mer påfallande. Min sköna granne hade endast behöft några få sekunder för att hemta fig, och nu kastade hon, bort läggande kikaren, en fall, likgiltig blid på mannen, hwars ansigtsspel blef allt mer eget, ty förskräckelse, ångest och wrede omwexlade med hwarandra, under