Norrländska Korrespondenten – 9 november 1861, sida 3

XVafa-pilen wid Drottningholm. På ven tiden — få berättar traditionen — då det nu få prydliga och stolta Drottningholm ännu utgjorde blott en wanlig stenhusbyggnad, landade der unter en wacker wårdag drottning Kristina, fom hade en synnerlig förkärlek för den wackra platfen och ofta ditåt ställde fina utfärder. Då hon steg ur slupen, warseblef hon och tog med sig en liten pilqwist, som fastnat wid roret. Under samspråket med hofherrarne, sedan man slagit sig ned wid stranden, nedsatte hon den grönskande telningen emellan några stenar — tros ligen utan afsigt. Telningen rotade sig emellertid, och då drottningen wid sitt nästa besök märkte detta, yttrade hon den önskan att hennes skyrdling för framtiden skulle noga wårdas. Wårdande uteblef ej heller — det hade ju warit ett erimen leesee majestatis att bära hand på en kunglig telning — och derföre wäxte han och wäxte allt mer, tills han blef yngling och ett smärt och wackert träd. Året 1661 kom. Manhusbyggnaden nedbrann, arundstenen lades till slottet, kajen uppmurades och — intnappades en aln från strandbrynet. Hwarföre? Derföre att det unga pilträdet stod i wägen för den först tilltänkta linien. Toåhundra år ha sedan def förgått. Ån i dag står pilträdet qwar i det swallande elementet, men Futz : ryggigt, wresigt och murket fom en ntlefwad gubbe. Hufwudstammen är till fota lagd. Kronan hwilar i stoftet — men ännu wid lif. so Kristina hade sagt: Så länge detta träd finnes till, få länge skola oc mwafa-ättlingarne besitta Sweriges tron.