En sommardag 1817 satt uti en af Tysklands hufwudstäder den namnkunnige konstnären professor Pettersson i sin atelier, dock ej för tillfället arbetande utan läsande ett bref, fom bar fwensk poststämpel. Från ett angränsande rum hördes en glad gwinnoröst sjunga en swensk folkwisa; men denna fång af bröts derigenom att professorn utropade: — Agnes, min älskade maka! Kom in så skall du få höra en glad nyhet. Konstnärns hustru inträtde, leende och glad, samt såg frågande på mannen, som fortfor: — Mitt fädernesland har slutligen skänkt mina arbeten någon uppmärksamhet. Jag har här ett bref från Stockholm, hwaraf jag ser att jag blifwit inwald till ledamot i Kongl. Akademien för de Fria Kon: sterna och fått ett hedrande anbud till en lärarebeftiällning derstädes. — Och du? .. frågade hon. — Jag har här wänner, bröd och arbete, fmwarade han. Men skulle du wilja återwända till Swerige? — Hwar di är, will jag wara, swarade hon. — DÅ blifwa mi qwar i wårt nya färerned: land, swarade professorn och betraktade ömt fin sköna hustru. Härunder fingo hans tankar en annan rigtning, och klappande gossens hufwud, sade han: — Wår lille fon har dina ögon, din panna och dina lockar. — Den lille pilten bör wäl likna Madonnan, hans moder, yttrade Agnes och lutade sitt hufwud äntill professorn. (Slut.)