Höst-sång 1861. I år naturen tycks verkligt trolla, än står vår höst både grön och gul. Är lyckan god, få vi den behålla slikt colererad allt intill jul. Allt är så stilla, ej stormen hviner, och himlens sol är så mild och klar; bakom de höstliga moln-gardiner hon just ej mycket sitt anlet drar. Ånnu sin frihet har sundets bölja och kysser stränderna kring vår O, och bergets hjessor sig än ej dölja uti nattmössor af is och snö. An dansar myggen vid middagsstunden en kottiljong uti solens sken — För sådan höst är man högst förbunden, blott man slapp gikten i sina ben. Än ligger ängen så blank och naken; dess vinter-tacke syns än ej till — Den gamle Bore är visst ej vaken, och må han sofva, om han så vill! Men sömnen stärker — när gubben vaknar utur sin dvala till slut en gång, sin styrka troligt han då ej saknar, och hans sejour kan på vår!n bli lång. Emellertid må han gerna dröja till nästa år, om det gäller på — må hösten gå här uti sin tröja och ha till tak blott en himmel blå: Men aj för tusan! Jag vilse tager — En vinter-månad November är. Herr Bore anländt, fast ej i dager sitt vinter-lager till oss han bär Ej minsta profver har han oss gifvit, på varulager af köld och snö. Månn gamle gubben har utträngd blifvit? Profrytlar-skaran uppå vår Ö, som oupphörligt blott synes bråka, med gubben kanske har gjort kontrakt, att få på hjuldon så länge åka, som bondens hästar de hafva makt. Kanhända äfven att gamle gubben vill kokettera på gamla dar, och skäms att skyldra uti tulubben, som sist i våras så trasig var.