— är Agnes tå död? frågade Silfwerstjerna med bestört uppsyn. — Annu ide, blef swaret, men Doktor Hallftrömer fade i vag att hon ej har lång tid gwar. Hallströmer war en af dessa läkare, fom fastän icke kunskapsrikare än andra dock förstå att skaffa sig ropet. Hwad han sade ansågs såsom orakelswar, faftän erfarenheten wisat att hans dödsdomar woro ganska otillförlitliga. — Har han sagt det? utropade Silfwerstjerna och bleknade. Men denna gång måste han återtaga sina ord. Han måste försöta allt för att bibehålla henne wid lif. Hon skall lefwa, hon måste lefwa. — Efter dessa ord begaf han sig ut ur kyrkan och skyndade upp till Lindeshof, der den första han mötte war doktorn, som med sin wanliga barska ton yttrade: — Ni får ej gå in. Er åsyn skulle blott för swåra hennes sista stunder. Hon dör inom 24 tinmar. Doktorns ord besannades. Då solen följande morgonen uppaick dukade Agnes under för sjukdomen, som enligt dottorns utsago war förkylning åtföljd af sjukdom i hjertat. Hon inslumrade ljuft och stilla, hennes hjerta upphörde att slå, lemmarne siyfnade och hon blef kall. Dören brerde öfwer henne sin slöja. Man klädde den hulda flickan. Man satte kring hennes hufwud en krans af hwita astrar och i hennes händer de skönaste buketter. Wid betraktandet af det sköna, milda ansigtet hade man kunnat utropa: Döiden är skönare än lifwet! Då hon war klädd och skulle bortbäras till fyr: fon för att bisättas, ftodo Stålörn och friherrinnan, professorn och några andra wänner kring kistan och