Norrländska Korrespondenten – 6 november 1861, sida 3

panna. Men modet swigtade något, handen sjönk och föll ner på knäet. Hastigt höjde han den dock åter och tryckte af; skottet brann af och bortslet hans mens stra öra samt en del af kinden; han uppgaf ett rop och föll till golfwet, och då doktorn samt flere andra personer, wägledda af skottet, strax derefter störtade in, lefde han ännu. Hans tid war ännu icke ute; han fick i långa år lida för det han utan motstånd, utan strid gifwit sig i tygellösa lidelsers wåld. Sedan man lugnat sig efter det owäsen och den förwirring detta olyckliga skott förorsakat och sedan Silfwerstjerna kommit under doktorns mård, bort förde man, just i det qwällsolen sjönk, den aflidna, fom bisattes i den med löf och blommor prydda Eyre fan och slutligen insattes i det lilla kapellet. Och fedan man gjort den döda denna tjenst, lemnade man kyrkan. Hon blef ensam i den tysta boningen. Pros fessorn läste dörren. Han hade ledsagat sin unga brud till grafwen. (Forts.)