Norrländska Korrespondenten – 6 november 1861, sida 2

återgick han in i kyrkan der han fann Baron Gustaf, som hänryckt stod och betraktade altartaflan. — Skönt, gudomligt skönt! utropade han, då han fick se professorn. Men denna målning är alltför skön för en landtkyrka. Jag skall taga hem den. Bön derna få nöja fig med något annat. — Nej, ven blir qwar, swarade professorn. Den ingår ej i det kontrakt jag med församlingen upprättat. — Min herre! — Ej ett ord mer, yttrade professorn med harm. Taflan har af mig blifwit skänkt till kyrkan, men mer wilkor att den får qwarblifwa på den plats jag är den bestämt. Men ide allenast jag, utan äfwen fri herrinnan, äfwen er maka önskar att den skall för: blifwa här. — Aurora anser jag ej mer såsom min mata. Wi hafwa båda begärt äktenskapsskillnad. — Jag wet att hon famtyct till äktenffapsffilnad från en man, fom trampar under fötterna de eder och löften han gifwit åt en ädel qwinna, yttra: de professorn. — Herre, hwad säger ni? utropade Silftverstjerna med ett af wrede lågande ansigte. Professorn swarade ej på denna fråga, utan fortfor: — Taflan stannar här. Då friherrinnan blifwit skiljd från en man, fom är så swag att han blindt låter leda fig af fina passioner, då hon blifwit skiljd från denne man och är ensam och öfwergifwen, skall denna enkla målning påminna henne om hennes unga fosterdotter och tillhwiska henne en helsning från den unga hänsofna.