Norrländska Korrespondenten – 30 oktober 1861, sida 3

nu warit borta I månader, wistades i Köpenhamn och hade under denna tid ej mer än en gång skrifwit till fin friherrinna, men till Stålörn skref han wan ligtwis twenne gånger i månaden. Oaktadt den förstämning, fom för närwarande rådde på Lindeshof, hare dock tiden gått temligen fort, ty hwar och en war sysselsatt med sitt arbete. Pro fessorn och Agnes målade, och redan wid jultiden hare altartaflan blifwit uppsatt i kyrkan. Fader Abraham hade blifwit upplagd å nyo, och fastän den senare ej war mycket bättre än den förra, få hade den dock fått ett rum i kyrkans sidobyggnad. Kapten Stålörn skötte med nit och omtanta ekonomien, och friherrinnan war sysselsatt med anläggningar i trädgården, men i tyjthet fällde hon mången tår. Emellertid hoppades hon på framtiden. Så stodo sakerna då friherrinnan en wacker af: ton i Maj, just då man fatt wid tedordet, emottog posten och med darrande hand tilt Stålörn framlemnade ett bref från Silfwerstjerna. Hon hade igenkänt fin mans stil. Juget bref fanns till henne. Kaptenen tog brefwet och gick upp på sitt rum samt tände fin pipa och satte fig ned att läfa ffrif: welsen. Men under det han läste slocknade ide alles nast elden i pipan, utan denna sjönk äfwen ur hans hand utan att han gaf akt derpå, och sedan han ilutat läsningen wek han fakta och betänksamt ihop bref: wet, drog en djup suck och mätte golfwet med ftora steg samt utropade: — Stackars Gustaf! Han är, Gud hjelpe mig, tokig. Och sådant uppdrag han gifwit mig! Jag reser honom till mötes, reser på ögonblicket. Med dessa ord stoppade han brefwet i fickan och steg ner till friherrinnan.