Norrländska Korrespondenten – 26 oktober 1861, sida 2

Snart gungade Silfwerstjerna och Agnes ut mot ten få kallade Biskopsön, egentligen ett i sjön utffju tande näs, på hwars yttersta spets en katolsk biskop, som innehaft Lindeshof, låtit uppföra en byggnad, af hwilken stenfoten ännu kunde skönjas. Biskopsön mar ett af Silfwerstjernas älfflingsställen; men aldrig hade han gladare än nu styrt fin färd ut till densamma. . Anlända till ön uppstego de på stranden och bes trädde en uppåt öns högre ställen ledande gånastig samt befunno sig snart i den mörka skogen. Baronen gick före, men wände fig allt emellanåt för att betrakta Agnes, fom lätt fåfom en gazell hoppade från en sten till en annan, och då han få såg henne trodde han fig fe ett himmelskt wäsende; ja, då hon någon gång befann fig på ett osäkert ställe, uträckande mot honom fin hand för att fatta hang eller ftödja fig på hang skuldra, då fattades han liksom af en yrsel, och mer än en gång war han nära deran att flå fin arm om den ljufwa flickans lif och trycka henne till fitt bröst. Slutligen hade man hunnit upp på halföns högsta höjd, der man satte fig för att hwila och hwarifrån man hade en förtjusande utsigt. De sekelgamla löfträden kring Lindeshof waggade satta af och an för höstwinden, och Septembersolen nedblickade huld öfwer nejden. Agnes betraktade Lindeshof och insjöns fivänder samt omgifningarne; men Lilfwerstjerna såg intet deraf, han hade endast ögon för henne. Slutligen framtog han en liten medaljong, hwari fanns ett porträtt, hwilket Han wisade henne, frå: gande: — Agnes, hwems är detta porträtt? — Det är ju morbrors, det är ju .