Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1861, sida 3

marne de enda stunder han egnade henne. Äfwen på promenaderna tog han helst hennes arm; wid bordet samtalade han endast med henne, och det dröjde ej länge förr än han mot Ägnes blef få uppmärksam fom en förlofwad ung man bör wara mot fin älffas rinna. Härunder försummade han wisserligen ej att alltemellanåt wisa sin hustru uppmärtsamhet; men helst lemnade han dock denna skyldighet åt wänuen Stålörn. ÄAfwen Agnes å sin sida fann Lilfwerstjernas sällskap angenämt. Då han föreslog henne en pros menad eller att man tillsammans slulle sjunga, antog hon med synnerlig glädje hans förslag. Då baronen war borta eftersåg hon med orolig wäntan om han ej syntes återkomma, oh då han fom fingo hennes ögon en lifligare glans, och en glad rodnad flög öfwer hennes kinder. Denna rodnad war kurhända ett återffen af ven aryende kärleken, men den war dock ännu den rena oskuldens. Hon anade ej ännn sjelf den böjelse, som i hennes bröst utslog de första späda hjertbladen. Men i motsats härtill ökade sig med hwarje dag Aqned uppmärksamhet och aktningsfulla bemötande mot friherrinnan. Ju mer hon lärde känna huset, menniskorna och förhållandena, desto bättre förstod hon att tyda och efterkomma hwarje ord, hwarje rörelse, ja hwarje blick af friherrinnan, som snart älskade Ågnes mer än sin egen dotter. Som sagdt, mellan Silfwerstjerna och Agnes upp: spirade en böjelse, fom snart nog ssalle, om den nu derhölls, antaga larakter af kärlek; men äfwen mellan friherrinnan och Stålörn uppstod ett bjertligt före hållande, som dock aldrig blef mer än den sanna wänskapen, (Forts.)