Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1861, sida 2

wet. J sådan ställning låg den olycklige till påföljande dag. Hurumwida fjerdings: mannen sedermera antände och frigaf den misshandlade är off ide betant, men denne har dock i lördags anländt hit till ftaden, och har af mästaren anmälan om wåldet blifwit gjord hos polisen, fom icke kunnat taga annan befattning med saken än att hänwisa Honom till landåkansliet och der få befallning till Linsmannen att beifra wåldet. Den mifs handlade, v. V. Jägerdahl, 22 är game mal, har emellertid blifwit besigtigad af stadsläkaren doktor Bladet, hwars af gifna läkarebetyg hufwudsakligen innes håller, att den misshandlade är få blåslagen öfwer hela ryggen, sätet, baksidor och utsidor af så wäl lår som ben, att å hela bakre delen det knappast syntes en hwit fläck; äfwensom hela ena armen war blåslagen och swullen ända upp ifrån axeln och ned till fingerändarna. — Följande berättas i Norrköpings Tidningar: Det timade sistlidne lördags förmiddag, straxt före niotiden, att en storbåt från skonaren Delfin, skepparen Swensson, som lastat plankor, liggande wid Sandwiken, under segling till Horrtöping, för att der hemta lots och di verse skeppspapper, af en häftig mind: stöt wräktes omkull. J båten befunno fig föra personer: styrmannen å ffonaren Delfin, Edvard Jakobsson, kaptenens son (en femton års yngling), stufwaren Sundegren från Norrköping och brädgårdsarbetaren Hall. Olyckan inträffade på eu half mils afstånd från närmaste land. Af de fyra i båten warande pers sonerna höllo de trenne sig fast mid bä ten, men den fjerde, stuswaren Sunde gren, begaf fig simmande åt land till, dit han också ankom, efter tre och en half timmas strid med wågorna och ftormen, men blef liggande sanslös på grundt watten, ett säkert rof för döden, ifall ej försynen skickat en modig qwinna till såwäl hans som hans olyckskamraters räddning, af hwilka styrman Jakobsson öfwergifwit båten, fom fmåningom drif: wit åt land fill, och sökt simmande nå detta, under det de båda andra höllo fig fast wid den. De blefwo dock alla fyra räddade, och hafwa för fin räddning att tacka hustrun Maria Charlotta Mörman eller Danielsdotter, hemma på Esterön under Bråborgs kungsgård. Denna raska qwinna twekade ej att wada ut i wattuet omkring 2000 alnar, ofta sjunkande ned i det wåta elementet ända till halsen, och släpade de sanslösa männen i land, den ena ester den andra, och detta gjorde hon ensam, under det twå wuxna manspersoner och en gosse owerksamma stodo bredwid och åsågo hennes beslutsamma, modiga räddningsföretag. Så blefwo de fyra skeppsbrutna, af hwilka den unge gossen en längre stund tycktes wara utan lif, förda till en närbelägen stuga, der eld uppgjordes och de småningom meder: fingos. Alla fyra ledo af starka blod: flöden ur näsa och mun, så att stugans golf war färgart af deras blod. Under simningan förlorade Sundegren, utom