Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1861, sida 2

fallde kusken stanna och steg ur. Friherrinnan war sjelf denna dag något opasslig, hwarföre baronen ensam inrest för att mottaga Agnes och fin 13-Åriga styfdotter, hwars namn war Otilia. Den frustande ångaren fom med hwarje andedrag allt närmare lands snart hördes twenne skott, hwilkas eko mångfaldigt återljödo bland de kring staden fig: gande höjderna; litet derefter skönjde man tydligt fartygets särskilta delar och de på däck warande föremålen, och snart igenkände man passagerarne. Då far: tyget lade till wid bryggan hade baronen för länge sedan upptäckt den 13-åriga Otilia, fom stod och san talade med ett ungt fruntimmer, hwars gestalt mar hög och ädel och fom egde en owanlig skönhet. Otilia, warseblifwande fadren, nickade den ena gången efter den andra; men Silfwerstjerna beswarade knappt dessa wänliga helsningar, ty hans uppmärte samhet war nästan oafbrutet rigtad på det jemte flickan stående fruntimret, hwars ansigtsdrag woro på en gång ädla, mildt tilldragande och förtjusande. Spappa, pappa! utropade Otilia och skyndade, så snart landgången blifwit utlagd, mot styffadren, hwars förklarade gunstling hon war. — Wälkommen, söta barn! utropade Silfwer: stjerna och tog den lilla i famnen samt utbytte med henne de första wälkomsthelsningarne. Under tiden hade det unga fruntimret qwardröjt på fartyget för att efterse sina och Otilias saker samt gifwa en åtföljande tjenstflicka några befallningar. Efter dessa anordningar kastade hon sina blickar på menniskohopen wid landstigningsstället. Silfwerstierna Hade emellertid wälkomnat sin ftyfdotter, hwarefter han såg bortåt fartyget, frågande — Men hwar hafwa wi då Agnes?