—. — Jsbjörnen och Skälhunden. I83 I björnen är skälhundens wärsta fiende och sträfwar på alla sätt att komma den in på lifwet. J wattnet kan björnen emellertid icke rå på skälhunden, utan det är endast på drif-ifen fom björnen är i stånd att fånga och dräpa honom. Skälhunden, fom mäl wet huru han ffall bära fig åt för att wara säker, ses fällan eller aldrig längre aflägsen från wattnet än på ett afstånd, fom är dubbelt få långt fom han sjelf, ware fig att detta watten är ett hål i isen fom han sjelf gjort fig eller är det öppna hafwet wid kanten af drififen. När ffälhunden arbetar fig fram på de isstycken, fom flyta omkring i polarhafwen, fan ingenting undgå hans waksamhet. Hans präktiga ögon äro riktade få att han fan öfwerskåda en stor sträcka af hori sonten genom den minsta rörelse på hHufwudet. Hand märkwärdigt skarpa Hörs sel bidrager till hans säkerhet och för den oinwigde förefaller skälhundens oupphörliga rörlighet serdeles egen, i det han än lyfter hufwudet i wädret för att fe fig om, än lägger det i en fådan ftällning fom gör det möjligt för honom att höra den minsta rörelse på isens yta, eller och stirrar lyssnande ned i det hål han gjort fig i isen — en nödwändig försigtighet emot en få skarpsinnig jägare som björnen. Under sådana omftändigbeter anwänder björnen en hög grad af slughet och skicklighet för att försäkra fig om sitt byte. Lukten och synen angifwa för honom det ställe, der skälen uppehåller sig; han kastar fig platt ned på isen och dragande fördel af ojemnheter, fom äro osynliga för wårt öga, närmar han fig efter hand sitt byte med en fatta, nästan omärklig rörelse med bakfötterna. Framfötterna lägger han ofta öfwer sin swarta nos, så att ingenting synes mer än hans smutsiga hwita pels, som har samma färg som isen. Tåligt närmar ban fig sitt byte, fom antingen anser honom för en annan ffäl eller oc, förledd af nyfikenhet, fortfar att titta på honom, intill dess han med ett afgörande språng är öfwer den. Men ide en gång då är björnen alltid säker på sin läckerbit. Sfälljundens ftora muffelfraft sätter honom nemligen ofta i stånd att kasta fig i wattnet, trots björnens ansträngningar för att qwarhålla honom på isen. Björs nen håller fig dock faft, ty han har nä: stan lika goda anlag att dyka fom ffäs len, och ned gå begge på en gång. Une j derstundom kommer björnen upp såsom segrare, efter att hafwa utkräft en döde: lig hämnd på skälen, derföre att denne nådde wattnet; ibland åter får man se honom dyka upp ur ett annat hål i isen eller komma upp på ett annat löst i8stycke och se innerligen missnöjd ut öfwer sin brist på framgång. Björnen dyker förträffligt och är nästan lika så wäl hemma i wattnet som på isen. Ser björnen en skälhund på en lös isflaga, glider han sakta ut i wattnet, simmar åstad med endast näsborrarne öfwer watt: net, dyker under isflagan och skjuter upp just på samma ställe, som den olycklige skjälen utsett såsom fin enda utwäg till räddning, och det är detta sluga sätt att gå till wäga, som gör att skälen håller sig så nära sitt hål och bewakar det så noga. Till och med icke på långsträckta isflagor som ligga upp wid land, och der inga isblock finnas, som kunna dölja den sig närmande björnen, är skjälen säker, ty björnen smyger då sakta ned igenom ett hål och simmar under isen, intill dess han hinner det Hål, der den stackars ffälen njuter af solskenet och således Helt förswarslös blir fångad. Till salu finnes: ——