Ilersom jag nu måste offra ev mitt lif — har jag den äran att anhålla om er hand! Atta dagar derefter inställde fig Alfred de BEE och Amelie DEF hos mären. Den unge mannen warseblef genast bland de närwarande wittnena de flesta af fina wänner, hwilka med deras fars kastiska leenden syntes håna honom der före att han blifwit fina principer otrogen; Andtligen ställde mären till Honom den betydelsefulla frågan: — Är det of er fria wilja, fom ni tager denna qwinna till er äkta maka? Alfred swarade ingenting. — Högre! — ropade mären. — Nej! — lydde då det bestämda swaret. Fru OFF dånade, alla de närwarande tillkännagåfwo högt fin förundran, och Alfred lemnade redan samma afton Paris. Men efter en månad fom han igen, skref bref på bref till Amelie, för att bedja henne att åter få wisa fig hos henne, och då han ej fit något swar härpå, ins ställde han sig slutligen utan tillstånd hos henne. Han beswor henne att skänka sig sin förlåtelse. i — Hur skall jag någonsin funna för: såta en få grym förolämpning? — utropade fru DEF blek af wrede. — Så låt vå bli att förlåta mig, men tilkt att jag får fe och älska er! Hon älskade honom, hon hade medlidande med hans tårar och förtwiflan och lofwade, att han ibland skulle få helsa på henne, blott han samtyckte till att hon, såsom en upprättelse för den lidna förolämpningen skulle få tillfoga honom samma skymf, eller med andra ord att hon å samma ställe och i wittnens när: waro skulle få gifwa honom ett högtidligt nej. Alfred aid in härpå och redan några dagar derefter begåfwo fig han och fru DER jemte de förra wittnena, till mä riet. Men huru annorlunda war ej Al freds sinnesstämning denna gång, han wisste ju att han ej hade någonting ans nat att riskera, än en stunds öfwergå ende förlägenhet. Men icke förthy spratt han förfärad till, då mären riktade till honom den högtidliga frågan, och ehuru han wisste att hans ja ej skulle betyda någonting, twekade han. Men Amalie kastade på honom en skarp blick och genast hördes det efter: längtade ja-ordet från hans läppar. Men huru beskrifwa den stackars unge mannens känslor, när också Amelie, då turen kom till henne, i stället för det öfwerenskomna nej, med ett ljudligt ja beswarade märens fråga! Åktenskapshataren hade ändtligen fallit i snaran. — — CA sas ÅK RAR